Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Nio familjer om samhällets svek

Ekonomiska bekymmer, social isolering, stopp i karriären och utbrändhet. Föräldrar till hemmasittande barn berättar om hur det är att vara mitt uppe i kampen för att försöka hitta en lösning på skolsituationen.
Sofia Broomé Publicerad 12 mars 2019, kl 10:52

Monicas dotter, Louise, är 13 år och skulle ha gått i 7:an nu men har varit hemma från skolan sedan sportlovet för två år sedan. Hon har fått diagnosen atypisk autism. Det kan beskrivas som en typ av intrycksallergi. Hon klarar inte av miljön i skolan, varken ljudnivån eller den sociala biten.

Louise vägrar att träffa lärarna och personal från BUP. Det enda hon accepterar att göra utanför hemmet är gå och klippa håret.

– Det började bli svårt för henne i 4:an när kommunikationen blev en viktigare del i kompisrelationerna. Autister tolkar saker på ett annat sätt. En period mådde hon väldigt dåligt och började skära sig men nu har hon landat och mår bättre. Till skolan går hon dock inte. Här hemma lever hon i sin egen värld, pysslar och tittar på Youtube-klipp, berättar Monica.

 

Det blir två-tre möten i veckan angående dottern och Monica och hennes man turas om. Monicas man John jobbar på transportföretaget DHL och hans arbetsroll gör att om han är på ett möte med skolan på morgonen måste han vabba resten av dagen. När Monica är hemma med dottern får hon andra problem:
– När jag vabbar är det ingen annan som tar mina arbetsuppgifter. Jag jobbar på tidskriftsleverantören Tidsam, som produktansvarig. Vi har tur som har förstående arbetsgivare.

Monica jobbar hemifrån två dagar i veckan.
– När vi inte är hemma går Louise inte upp ur sängen och hon äter inte.


 

Familjen lever i nuet och orkar inte se framåt.
– Vårt liv står på stand by. Det är Louise 24 timmar om dygnet. Vi gör inga resor, kan inte ens planera någon semester. Det är här och nu. Det är tur att vi är två. Den här situationen har svetsats oss samman.

Samtidigt blir Monica och John allt mer isolerade och deras arbetsliv och karriärer påverkas eftersom ingen av dem vågar byta jobb. Men hon understryker hur viktigt hon tycker att det är att de gör rätt med Louise nu.
– Hon kommer att lära sig strategier för att hantera sin autism. Bara vi föräldrar gör allting rätt nu, så vet jag att hon kommer att få ett bra liv med jobb och barn och familj. Men det kommer att vara en krokig väg. De flesta med autism kan leva ett normalt liv.

 

Våren innan Thereses Kärrmans son, Erik, började i första klass fick han en adhd-diagnos. Han hade svårt att reglera sitt humör och svårt att sova. Nu är han tio år gammal och vill men kan inte gå till skolan.

Det är de krav som ställs på honom och skolmiljön, som gör att det inte fungerar i skolan för Erik.
– Han kan inte hushålla med sin energi under dagen och har ingen känsla för tid. Man skulle kunna beskriva hans adhd som en oförmåga till volymkontroll. Han får episka raseriutbrott, sängkläderna rivs ut, möbler välts och saker går sönder. Han sparkas, bits och slåss. Han har nära till självhat, eftersom han vet vilka krav som ställs på honom och han skäms när han misslyckas, säger hon.

 

I början fungerade skolan tack vare duktiga lärare, som lät Erik sitta längst fram i klassrummet. Det lärde sig att de kunde behålla hans uppmärksamhet genom att småprata och klappa på honom. Det fungerade fram till halva 2:an. Då orkade han inte vara i klassrummet längre och fick i stället börja i en grupp med färre elever och två lärare.

I och med att de flyttade till Södertälje fick Erik byta skola och där trivs han inte, eftersom skolan enligt Therese inte alls har mött Eriks behov.
– Jag bar Erik till skolan men han rymde därifrån när jag väl fick honom till klassrummet. Andra dagar bröt han ihop i hallen och sa att han bara vill dö. Många dagar blåvägrade han. Samtidigt vill han gå till skolan för att vara som andra barn men han orkar inte det.

Just nu kommer en lärare hem till Erik en halvtimme fyra dagar i veckan. Målet är att väcka Eriks lust att lära.

Therese har flera olika utbildningar bland annat som socionom och sommelier. Hennes nuvarande jobb på en restaurang i Gamla Stan är mestadels administrativt mellan varven har hon kunnat jobba hemifrån och jobba flexibla arbetstider. Nu är hon dock heltidssjukskriven på grund av utmattning.

– Det är inte så lyckat. Jag känner mig stressad för att jag sviker min kompanjon och över hur det ska fungera för restaurangen framöver. Jag blev anställd på restaurangen för att avlasta min kompis när jag råkade vara arbetslös. Men som läget är nu med mitt utmattningssyndrom och med Eriks situation, vilka typer av jobb kan jag söka i framtiden? säger Therese.

 

Dessutom har hon det svårt att få ihop tillvaron ekonomiskt.
– Som läget är nu förlorar jag 6 000 kronor i månaden på att vara sjukskriven. Jag har inte varit hos tandläkaren på länge och skulle behöva byta glasögon. Utan Martin skulle jag inte gå runt, samtidigt är det så att om jag hade vetat att det skulle ha bli såhär dåligt, då hade vi inte flyttat ihop. Det fungerade ju bra för Erik där vi bodde tidigare och det är jätteköer till resursskolorna här.

Erik kan få plats i en resursskola till hösten och Therese hoppas att han ska få det stöd som han behöver där och att restaurangen där hon jobbar inte har blivit såld, så hon har ett jobb att komma tillbaka till när hon blir frisk.
… …

Johan Pettersson bor i Varberg med sin familj, sambon Sarah och deras tre barn åtta, tio och tolv år gamla. Johan jobbar heltid som kommunikatör på Ringhals och Sarah äger en tygaffär, där hon jobbar deltid.

Alla tre barnen har särskilda behov. Den äldsta sonen, som är tolv år och skulle ha gått i 6:an men har inte gått i skolan sedan höstterminen i 2:an. Då hade han en förstående rektor, en specialdresserad läshund och en kunnig specialpedagog. Så gick rektorn i pension, läshunden togs bort och pedagogen var ledig under två veckor. På grund av de förändringarna tappade sonen förtroendet för skolan och har inte varit där sedan dess.

Han har en autistspektrumdiagnos, ADD, och en språkstörning som gör det svårt för honom i sociala situationer. Hans handikapp innebär bland annat att oskrivna sociala spelregler måste förklaras och tränas. ADD:n gör att han har svårt att göra något konstruktivt av sina idéer.
– Han saknar inre motivation och har svårt att göra det som förväntas av honom. När han ska göra något måste man få honom att tro att det är hans egen idé att han ska göra något dessutom gör språkstörningen att han saknar verbala nyanser, säger Johan.

Vad gör han under skoltid?
– Tre dagar i veckan kommer det en pedagog hem under två timmar och annan tid spelar han tv-spelet Minecraft eller Fortnite och han tillverkar saker med sin 3D skrivare. Han har ett socialt liv via webben, även på engelska, vilket han har lärt sig utan att få en enda engelskalektion.

Även mellansonen har en autistspektrumdiagnos. Dessutom har han ADHD. Han vill inte gå till skolan men gör det fortfarande.
– Tidigare fick han raseriutbrott flera gånger om dagen men vi vuxna har lärt oss att ge honom ett lågeffektivt bemötande hemma och vi har tagit bort så många saker som möjligt som stressar honom. Det som gör honom mest stressad är dock skolan och det kan vi inte ta bort. Därför har vi jobbat mycket med att försöka få skolan att förstå hur han fungerar och vad han behöver.

Den yngsta sonen går i en montessoriklass men även han har det svårt i skolan. Han har ADHD, en språkstörning och verbal dysplaxi, som gör det svårt att höra vad han säger.
– Han gråter och skriker varje kväll när det är dags att gå och lägga sig för att han vet att det är skola nästa dag och han gråter på morgonen när det är dags att åka till skolan.

Att ha ett jobb att gå till är väldigt viktigt för Johan och barnens mamma Sarah. Hon har i perioder jobbat hemifrån men tyckte att det blev för isolerat för henne. För att kunna styra sina arbetstider och för att komma hemifrån och träffa andra människor köpte hon en tygaffär.

– Vi kan ju inte ta emot besök hemma eftersom barnen inte klarar av för många människor och vi kan inte tacka ja när vi blir bortbjudna; barnen följer inte med. Om vi inte jobbade skulle vi bli helt socialt isolerade, säger Johan.

Förra året flyttade familjen in i ett nybyggt hus som är anpassat för barnen. Dessutom ligger huset så nära Johans arbete att han kan hämta mellansonen på skolan och sen gå tillbaka till jobbet. En annan orsak till att det har funkat med jobbet är förstående chefer och möjligheter att flexa och att jobba hemma.

Läs också: "Vi kände oss som dåliga föräldrar"

Arbetsmiljö

Martin var nära att dö – nu hjälper han andra

Att anställda använder droger blir allt vanligare. Martin Sjöberg skötte sitt jobb, men jagade hela tiden nästa rus. I dag hjälper hans företag arbetsgivare att rädda liv.
Lina Björk Publicerad 6 februari 2023, kl 06:00
Vd Sara Linderoth och en av grundarna Martin Sjöberg
Vd Sara Linderoth och Martin Sjöberg arbetar på ett företag som hjälper chefer och HR att ta sig an anställda som sitter fast i olika typer av beroenden Foto: Åke Ericsson

Den hände att Martin Sjöberg somnade med huvudet på tangentbordet. Inget konstigt med det tyckte kollegorna – han satt ju kvar på kontoret länge om kvällarna, jobbade hårt. Dessutom hade han ju det där magsåret som aldrig ville ge med sig och flickvännen som inte verkade klok. Bäst att låta honom sova.

Egentligen har han varit alkoholist så länge han kan minnas. Kanske till och med innan han testat den första klunken. Men när vätskan rann ned för strupen blommade sjukdomen ut i sin fulla potential. Det som förut kändes hopplöst och obegripligt fick ett sammanhang och livet blev mjukare och mer begripligt.

– Det var nästan en religiös upplevelse. Jag fick en belöning och samhörighet som jag aldrig känt förut, säger han.

Martin Sjöberg
Martin Sjöberg Foto: Åke Ericsson

Alkoholen adderades med kokain för att skärpa till sig och heroin för att tända av från kokainet. Med en universitetsexamen i ekonomi/organisation gav han sig ut i Europa för att starta arbetslivet. En traineeplats på ett stort företag blev första anhalt, sedan vidare till nästa. Hela tiden fanns missbruket som en ryggsäck som blev tyngre och tyngre.

– Jag skötte mitt jobb, men hela dagen var en transportsträcka mot nästa rus. Så kollegor måste ha märkt att jag var oberäknelig, rastlös och ibland gråtmild.

 

Gick på intervju efter tre flaskor vin

Vid ett tillfälle sökte Martin Sjöberg jobb på ett företag som sysslade med chefsrekrytering. Han hade inte druckit på fem dagar eftersom intervjun var viktig. Men på förmiddagen bestämde han sig för att ta ett glas vin för att slappna av. Sedan tog han ett till, och ett till.

När tredje flaskan hade avslutats borstade han tänderna och tog en halstablett för att andedräkten inte skulle avslöja honom. Sedan sprutade han på parfym och gick i väg.

Han fick jobbet.

– Jag hade en plan att jag inte skulle använda en massa superlativ eller yviga gester. Sedan höll jag mig i dörrposten för att inte ta snedsteg. Ingen märkte något.

Och skulle någon fatta misstankar lade Martin ut dimridåer. Operationer som varit besvärliga, bekanta som gått bort, långväga vänner som kom på besök och krävde hans närvaro. Ett nät och lögner som krävde både energi och påhittighet.

Chefer noterade visserligen hans trötta ansikte, men även hårt arbete sätter sina spår. Och beroendesjukdom är bra på att imitera andra symptom.

– Stress, ångest, depression kunde lika gärna vara utbrändhet eller något annat. Därför tar det också väldigt lång tid innan man ställer rätt diagnos för den som är sjuk.


Nykter i 20 år

Till slut höll Martin Sjöberg på att dö. Inte en gång utan flera. Han körde upp på land med en båt i skärgården, var en hårsmån från att hamna i vattnet med bilen vid Lidingöbron och blev hotad med pistol när han skulle köpa droger. Och så tog han överdoser.

Några vänner lurade med honom till en öppenvårdsmottagning. Det var inte första gången han var där, men första gången han kunde identifiera sig med de andra deltagarna. De var också unga, såg välfungerande ut, hade familjer och välsittande kostymer.

– Kanske var jag inte ett missförstått geni trots allt. Kanske var alla runtomkring mig inte idioter. Kanske var det till och med så att jag var en missbrukare.

Sedan 11 september år 2 000 har Martin Sjöberg varit nykter. Under tiden som gått har han startat ett företag som specialiserat sig på alkohol- och drogproblem, spelberoende och medberoende på arbetsplatsen. Vd på det företaget, Ljung & Sjöberg, är Sarah Linderoth. Hon menar att det skett ett paradigmskifte kring synen på droger.

Vd Sara Linderoth
Sara Linderoth Foto: Åke Ericsson

– Attityden kring att ta droger har förändrats och det smusslas inte som förr. Hockeyfarsan, småbarnsmorsan, pensionären och studenten tar substanser för att sova, vakna, öka koncentrationen och släppa loss, säger hon.

Ljung & Sjöberg utbildar chefer om missbruk och utför också drogtester på arbetsplatserna. Praxis är att 25 procent på företag testas slumpvis. Av dem brukar ungefär fem procent ge utslag. Ibland stöter man på patrull, framför allt i fråga om integritet.

– Tidigare när vi samarbetade med en underleverantör som hade övervakade kissprov så var det ju ganska utsatt, men nu har vi salivprov så det är lättare. Jag förstår integritetsaspekten, samtidigt så dör anställda medan det diskuteras lösningar. Det viktigaste måste väl ändå vara att rädda liv, säger Sarah Linderoth.

"Det smusslas inte som förr"

Att testerna skulle ge mer effekt på arbetsplatser där man jobbar med säkerhet och fysiska maskiner ger hon inte mycket för.

– Många tjänstemän som jobbar på kontor är utsatta för exempelvis cyberattacker, där den mänskliga faktorn är det som gör att dataintrång kan genomföras. Dessutom kostar en missbrukande person väldigt mycket i alla branscher.

Enligt hennes erfarenhet brukar arbetsgivare hantera resultatet av testerna lite olika. Antingen ser man arbetsrättsligt på saken: Det är olagligt att ta och inneha droger, så anställningen avslutas.

Andra likställer drogerna med alkohol och rehabiliterar den anställda till viss del eller fullt ut, eller så tar man enbart rehabiliteringsansvaret om det är medarbetaren själv som berättat om sina problem.

– Alkohol- och drogproblem kostar arbetsgivaren väldigt mycket pengar i produktionsbortfall och sjukfrånvaro. Sedan tillkommer kanske ett medberoende bland kollegor som måste parera misstag och täcka upp. Lägger man därtill missriktade rehabiliteringsinsatser där symptomen lindras men problemet kvarstår, så är vi uppe i stora årliga summor.


Jobbet kan vara väg till tillfrisknande

Att lösa problemet med droger på arbetsplatserna kommer att ta tid, tror Sarah Linderoth. Det systematiska arbetsmiljöarbetet är en del, utbildning av chefer och HR-personal en annan. Samtidigt är jobbet en arena att utnyttja. För hos många som missbrukar är det den sista brickan i fasaden som fortfarande är intakt.

– Vi offrar familjen, pengar och anseende. Men jobbet håller vi fast i med näbbar och klor. Då kanske det är vägen till tillfrisknande.