Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Kontoret där hundar är välkomna

Husdjur på jobbet är avstressande och höjer stämningen, sägs det ofta. På reklambyrån ANR BBDO, där de anställda får ta med sig sina hundar, instämmer många. Men här finns också skeptiker.
Niklas Hallstedt Publicerad
Fredrik Stehn
Clara Lindholm med sin valp Noel, en cockerpoo. Fredrik Stehn

Stella, en svart labradoodle, är lite av ordningsman på kontoret. Utan att göra alltför mycket väsen av sig håller hon reda på sin kompis, cockerpoon Noel, som fortfarande är valp och kan vara lite stökig ibland. Fast helt plötsligt är det Stella som busar och slickar fotografen, som ligger på golvet och plåtar, i örat.

Det är helt enkelt ett hundliv på reklambyrån ANR BBDD i centrala Stockholm. Som mest kan det vara fyra hundar på plats, men det är rätt sällan det inträffar. Anna Celay, en av byråns delägare och Stellas matte, poängterar att arbetsplatsen inte ska vara ett alternativ till hunddagis.

– Vi har sagt att hundar är välkomna några dagar i veckan. Men det är en affärsverksamhet, skulle det uppstå problem måste affärerna gå före.

Än så länge, ungefär ett år efter att byrån beslutade att det var okej att ta med hund till jobbet, är det inte problemen som står i fokus. Kunderna uppskattar ofta hundarna, i bästa fall fungerar de som en dörröppnare för affärerna. Medarbetarna är ”mer eller mindre förtjusta”.


Stellas matte Anna Celay. Tack vare inblandningen av pudel hårar Stella väldigt lite. Foto: Fredrik Stehn

– Jag tar ofta med mig Stella hit, dels för min egen skull men också för att alla andra vill träffa henne. Det första hon gör när hon kommer hit är att gå runt och hälsa på alla, säger Anna Celay.

– Det är jättekonstigt, men man mår bra av att umgås med hundar. De bidrar till stämningen och gör det mer familjärt på jobbet. Och i en kreativ verksamhet är det viktigt att också ha kul.

Man blir automatiskt glad när man ser dem, även om det är jobbigt när de skäller

För Clara Lindholm, Noels matte, var det en möjlighet som öppnades när hon insåg att det var okej med hund på byrån. Plötsligt kunde hon skaffa hund. Men att ta med hunden till jobbet ställer också vissa krav, säger hon.

– Man måste ha respekt för att alla inte tycker om hundar, och har man kundmöten måste man alltid kolla först att ingen är allergisk eller hundrädd.

Både Noel och Stella är pudelkorsningar och fäller väldigt lite hår, vilket gör att de är lättare att stå ut med för de flesta allergiker. Men det finns annat som kan ställa till det. Arbetsplatsen består av ett öppet kontorslandskap och redan utan hundar kan det bli bullrigt.

– Det är jobbigt när Noel skäller, jag vill inte att han ska störa de andra, säger Clara Lindholm.

– Jag längtar efter att han ska växa till sig, eftersom han är valp är han väldigt energisk.

Även de som gillar hundar kan bli störda ibland. Channa Rogsten, som sitter intill, är ett exempel.

– Det är otroligt mysigt, man blir automatiskt glad när man ser dem. Fast det finns vissa tillfällen när man vill koncentrera sig och det stör när de skäller.

Kollegan Camilla Rosenzweig, som också är gravt hundförtjust, fyller i:

– Jag tycker inte att man kan ha kontorshundar som springer runt och lajar. Vi är så många som jobbar här så det blir livat ändå.

Den kanske störste hundskeptikern visar sig vara mannen som sa okej till att låta dem vara på jobbet. Vd:n Pontus Karlsson beskriver sig som ”inte superintresserad av hundar”.

– Jag blev jagad av en hund som liten. Jag tycker inte om när de kommer dundrande. Hundägarna brukar säga att hundarna är glada, de viftar ju på svansen. Men vilken ände ska man lita på: svansen eller de där stora tänderna?

Ändå accepterade han alltså hundar på kontoret.

– Jättemånga här tycker att det är bra att de är här. Och det är viktigt att ha ett öppet sinne och våga prova saker. Än så länge har det fungerat bra.

Hans allergi är inte värre än att han klarar av hundarna. Men han tycker att de är ”asjobbiga på möten när de ska ut och in hela tiden” och att det är surt att Stella liksom han själv gillar bollar. Börjar han bolla kommer Stella farande och sedan blir han aldrig av med henne.

– Fast jag tänker att det är samma sak som med växter på kontoret. Jag tänker inte på dem – men skulle de vara borta hade jag nog saknat dem.

 

Allergiförbund efterlyser hårdare regler

Astma- och Allergiförbundet påpekar att det inte finns några säkra pälsdjur eller raser ur allergisynpunkt. Cirka 18 procent av den vuxna befolkningen har pälsdjursallergi och många vuxna med allergisk astma reagerar också på pälsdjur, enligt förbundet.

– Det finns även de som mår dåligt om ett djur har varit i lokalerna tidigare, måste ta medicin för att klara arbetsdagen och får förvärrade symtom om djur tillåts. Då kan det bli en funktionsnedsättning, säger Marie-Louise Luther, ombudsman på Astma- och Allergiförbundet.

– Vår grundpolicy är att sällskapsdjur inte ska förekomma på arbetsplatser. Undantagsvis kan det tillåtas, men bara om största försiktighet och respekt iakttas för dem med allergi. Alla måste kunna vistas på våra arbetsplatser och i våra skolor. Då måste man jobba inkluderande från början och ha en bra policy kring hur man hanterar de här frågorna. I dag lider många i det tysta, man vill inte vara besvärlig och säger inte ifrån.

Förbundet efterlyser nu en tydlig vägledning om pälsdjur på jobbet från Arbetsmiljöverket. Annars, menar förbundet, kan det på sikt leda till diskriminering av personer med pälsdjursallergi som får allt svårare att hitta arbetsplatser fria från pälsdjur.

Några sådana planer har dock inte Arbetsmiljöverket. I ett svar skriver Ywonne Strempl, avdelningschef för regler:

I arbetsgivarens arbetsmiljöansvar ingår att bedöma om en hund på jobbet utgör en risk för ohälsa. För det finns stöd i bland annat reglerna för systematiskt arbetsmiljöarbete, arbetsplatsens utformning och reglerna om arbetsanpassning och rehabilitering. De regler vi ger ut ska passa de allra flesta arbetsplatser och situationer och det är därför sällan lämpligt att utforma dem för detaljerat då de då kan komma att exkludera vissa förhållanden. Riskbedömningar måste genomföras utifrån de förhållanden som finns på den enskilda arbetsplatsen.

När det gäller tillgänglighet kan ibland vissa särintressen ställas mot varandra men målsättningen är ju att de flesta arbetsplatser ska vara tillgängliga för alla. En del behöver allergifri miljö och andra behöver ha ledarhund. Det är därför lämpligt att sådana frågor som handlar om specifika förhållanden på den enskilda arbetsplatsen hanteras mellan parterna på just den enskilda arbetsplatsen. Arbetsmiljöverket kommer inte att ytterligare precisera våra föreskrifter vad gäller pälsdjur på arbetsplatser.

DJURS EFFEKT PÅ MÄNNISKAN

Flera undersökningar tyder på att umgänge med hundar kan ha positiva effekter. Ett försök vid ett äldreboende visar att hundar får de äldre att röra sig mer, bli gladare och mer aktiva. Halten kortisol, ett hormon som utsöndras vid stress, minskar också vid kontakt med djur.

Det har även visat sig att hundägare som får ta med hunden till jobbet upplever minskad stress.

Constanze Leineweber, docent vid Stressforskningsinstitutet, poängterar att hon inte är expert på ämnet hundar på jobbet, men tror att den minskade stressen kan ha flera orsaker.

– Dels rent praktiska, som att man slipper lämna och hämta hunden. Sedan tror jag också att hundar kan bidra till bättre stämning på jobbet.

ARBETSGIVAREN HAR ANSVARET
I arbetsgivarens arbetsmiljöansvar ingår att bedöma om en hund på jobbet utgör en risk för ohälsa. Det bör också finnas en policy om hur man förhåller sig till pälsdjur. Om någon av de anställda riskerar att försämras i sin allergi eller annan överkänslighet eller är hundrädd så kan chefen förbjuda hundar.

– Och när man klappar djur sker det något slags frigörelse av må bra-hormoner. Men detta är kvalificerade gissningar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Gunnar mobbades på jobbet: ”Slutade prata med mig”

Gunnar Johansson blev mobbad och utfryst på jobbet. Nu har han skrivit en bok om sin upplevelse. Han lyfter också principiella frågor om hur trakasserier på arbetsplatsen hanteras.
Torbjörn Tenfält Publicerad 19 november 2025, kl 06:06
Mobbning på arbetsplatsen
Gunnar Johansson blev mobbad och utfryst på jobbet efter att han kritiserat sin arbetsplats sätt att söka forskningspengar. Foto: Fredrik Hjerling

Varken arbetsgivare eller lokala fackklubbar ska hantera frågor om trakasserier på jobbet, anser Gunnar Johansson, professor i folkhälsovetenskap. I sin bok ”Konsten att överleva mobbning – att gå vidare när jobbet brutit ner dig” beskriver han hur han blev utstött sedan han protesterat mot att hans arbetsplats, Högskolan i Halmstad, förskönade verkligheten i en ansökan om forskningsrättigheter.

– Högskolan ville ange att vi utförde forskning som vi inte gjorde. För mig var det en självklarhet att inte försköna ansökan.

Hur visade sig mobbningen?

– Kollegorna slutade prata med mig, jag tilldelades undervisning som inte passade mig, jag fick ingen löneförhöjning, jag blev inte kallad till möten, jag förlorade mitt arbetsrum och blev placerad i en tom korridor i en annan byggnad. Chefen och den grupp jag arbetade närmast med menade att det var jag som var problemet.

Vilken hjälp fick du när du sökte stöd?

– När jag kontaktade Arbetsmiljöverket fick jag beskedet att det är arbetsgivaren som utreder trakasserier på jobbet. I mitt fall var det min chef som var mobbaren och det innebar att den som mobbade också utredde ärendet. Arbetsgivaren ska ha ansvaret för arbetsmiljön, men den ska inte utreda sina egna ärenden, anser jag.

Du är också kritisk mot företagshälsan – varför?

– Företagshälsovården finansieras av arbetsgivaren som därmed blir en så viktig kund och en så stor inkomstkälla för företagshälsan att det uppstår ett beroendeförhållande. Mobbning och andra psykosociala frågor bör i stället vara en uppgift för den allmänna vården.

Vilket stöd fick du av facket?

Gunnar Johansson

– Jag fastnade på den lokala fackliga nivån och insåg efteråt att den inte ska jobba med så här känsliga frågor. Den lokala fackklubbens uppgift i arbetsmiljöärenden bör vara fysiska frågor som till exempel skyddsräcken och kemikalier. Sådana brister är enklare att påtala. Psykosociala frågor är mycket besvärligare – mobbarna kan ju vara andra fackliga medlemmar och även då finns en risk att det uppstår beroendeförhållanden.

Hur var det att gå till arbetsplatsen under den här tiden?

– Obehagligt. Jag hade en klump i magen varje gång jag gick dit. Kollegorna undvek mig. Jag blev socialt isolerad och så småningom sjukskriven. Mobbningen startade 2011 och pågick under fem år. 2016 kom vi överens om att högskolan skulle köpa ut mig. Det var enda utvägen jag kunde se.

I boken uppehåller du dig mycket vid begreppet makt – varför?

– Arbetsgivarna har arbetsmiljöansvaret, men om de inte följer föreskrifterna så får det inga konsekvenser. Maktobalansen förvärras om det är en chef som mobbar. Det är inte så konstigt att en arbetsgivare inte vill medge att den gjort fel, det är mänskligt. Men just därför är det så viktigt att ansvaret för utredningen ligger på en extern oberoende part, till exempel en myndighet eller någon form av neutralt ombud.

Du citerar Martin Luther King. Vad kan han lära oss?

– Hans ord ”Den yttersta tragedin är inte den onda människans brutalitet utan de goda människornas tystnad” fångar mobbningens dynamik. Hela gruppen är sällan engagerad i en mobbning, utan den drivs av en eller ett par aktiva personer. Arbetskamrater kan försäkra sin sympati i enrum, men de ger sällan ett samlat eller öppet stöd. Jag har förståelse för att kollegor inte vill riskera sin karriär och många vill höra den andra sidans version innan de tar ställning.

Kan du se att du på något sätt själv bidrog till situationen?

– Nej, och jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt. Jag såg ett fel och påtalade det för chefen. Den forskning jag tagit del av visar att det inte finns något speciellt eller gemensamt personlighetsdrag hos dem som blir mobbade eller utsatta för psykiskt våld.

När jag skrev boken ville jag ha med chefens och kollegors perspektiv, men de ville inte bidra med det.

Vad hände efter att du lämnat din arbetsplats?

– Jag sökte många liknande jobb på andra högskolor men fick aldrig något, trots att jag många gånger blev placerad som etta av de sakkunniga. Till slut tröttnade jag och utbildade mig till lastbilschaufför. Om det är något jag ångrar så är det att jag inte insåg nödvändigheten av att byta bransch tidigare. 

Högskolan i Halmstad vill inte kommentera händelsen

Högskolan i Halmstad avböjer att ge sin syn på Gunnar Johanssons berättelse. I ett mejl till Kollega skriver högskolans kommunikationschef Selma Sedelius:

”Eftersom Gunnar Johansson avslutade sin anställning 2017 vill Högskolan i Halmstad inte kommentera hans fall utöver det vi kan säga generellt om högskolans hållning: att vi inte tolererar mobbning, kränkande särbehandling eller andra former av diskriminering, och har tydliga riktlinjer hur sådant hanteras.” 

”Gunnar Johanssons fall hanterades och utreddes så som vi är skyldiga att göra. Såvitt jag kan bedöma finns det i nuläget inte någon verksam chef kvar av dem som var chefer när detta hände”, skriver Selma Sedelius.

SVT intervjuade Gunnar Johansson i mars 2017. I det inslaget uppgav arbetsgivaren att det gjorts en utredning på arbetsplatsen och att många medarbetare då gav en annan bild av vad som hänt än den Gunnar Johansson ger.

– Vi har utrett det här ärendet väldigt noggrant och konstaterat att han inte blivit utsatt för någon kränkande särbehandling, sa Thorsteinn Rögnvaldsson, som då var vikarierande rektor på Högskolan i Halmstad till SVT.