Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Hybridmöten: Därför borde vi sluta med dem

Hybridmöten är en oduglig mötesform som försämrar möjligheterna att fatta beslut, nå konsensus eller förmedla information. Det menar KTH-forskaren Jens Edlund.
– Det blir mycket sämre förutsättningar, säger han.
Oscar Broström Publicerad
Pontus Lundahl/TT.
Videomöte mellan Kung Carl Gustaf och representanter från Svenskt näringsliv, från 2020. De flesta i bilden har egen kamera, förutom mötesdeltagarna i vänstra hörnet. Pontus Lundahl/TT.

Jobbmöten där kolleger sitter utspridda – en grupp i ett sammanträdesrum, en annan grupp i ett annat och en stor del som jobbar hemifrån – har blivit ett vanligt inslag på många arbetsplatser.

Men den mötesformen, det så kallade hybridmötet, fungerar dåligt. Det menar i alla fall Jens Edlund, lektor vid avdelningen Tal, musik och hörsel vid Kungliga Tekniska Högskolan, som i flera decennier forskat kring hur människor gör när de pratar med varandra, fysiskt eller med tekniska hjälpmedel.

Enligt honom förvärrar hybridmöten vanliga mötesproblem, till exempel exkludering och samarbetssvårigheter.

– Hybridmöten förstärker det som inte är bra för att uppnå vanliga professionella mötesmål: uppnå konsensus, fatta beslut eller förmedla information, säger han.

Ingen teknisk fråga

Under och efter pandemin har många arbetsplatser investerat i dyr teknik, för att få så bra bild- och ljudkvalitet som möjligt när de har videomöten.

Men Jens Edlund menar att problemet med hybridmöten ”inte är en teknikfråga”. Enligt honom fungerar hybridmötet illa på grund av den gruppdynamik som uppstår när några personer sitter tillsammans, samtidigt som övriga gruppen är separerad.

– Det är ett välkänt fenomen att när människor möts i grupp favoriserar de den egna gruppen. Det är naturligt att hålla med sitt egna lag. I hybridmöten skapar du enormt bra förutsättningar för ”vi och dom”-känslor. Du får helt olika fysiska förutsättningar att kommunicera inom gruppen och mellan grupper.

Är det bättre att mötet är helt digitalt, så att alla har en egen skärm?

– Jag skulle säga starkt ja på den frågan. Jag skulle föreslå att de arbetsplatser som kan försöker lösa det så. Här gör vi så att alla sitter på sina rum och tar mötena. Det gjorde vi även innan pandemin.

Vad är din egen erfarenhet av hybridmöten?

– Jag tycker att det är väldigt svårt när det sitter mer än en person på en kamera. Jag tycker att det är svårt att få en bra kontakt ned någon utav dem. Det känns tydligt att de är en grupp som inte tillhör den övriga gruppen, som sitter en per kamera.

Jens Edlund vill nu fördjupa forskningen kring distansmöten och håller för närvarande på med en pilotstudie för att vidare kunna utvärdera hur väl de fungerar.

Läs mer: Hybridkontor – så får ni det att funka

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Vab räcker inte: Katja pressas när barnet blir hemmasittare

När Katja vabbar sitt hemmasittande barn växer högarna på jobbet – det finns ingen som tar hennes uppgifter.
– Om jag drar i det fackliga kortet skulle jag inte kunna vara kvar, säger hon.
Publicerad 21 maj 2026, kl 06:02
En person sedd bakifrån sitter på en säng och tittar ut genom ett fönster i ett sovrum. Bilden används som illustration till artikel om hemmasittare och press i arbetslivet.
Gliringar och ifrågasättanden följer Katja på jobbet när barnet är hemmasittare. Samtidigt växer arbetsbördan eftersom ingen tar över uppgifterna när hon måste vara borta. Foto: Getty.

Paniken stiger i bilen utanför skolan. Sonen spjärnar emot med alla fyra i öppningen till baksätet, Katja pressar på från insidan. Han måste ut. Skolplikt. Och jobbet kallar. Hon är redan sen. 

Flera år har gått, men Katja blir inte kvitt minnet. Det kommer med känslor av svek och sorg, som en bild som kan poppa upp när som helst.

– Jag har pratat med honom om det, förklarat hur ledsen jag är för det. Och att jag inte förstod bättre då.

Sonen är hemmasittare.

Katja själv är mellanchef på ett mindre företag. Hon kan arbeta mycket hemifrån och ta ledigt för att gå på möten med skola och BUP. Men hemmasituationen påverkar arbetsmiljön oerhört negativt ändå:

– Det kommer gliringar, och min roll ifrågasätts: ”Hur mycket ska du vara borta den här veckan?” ”Jag skulle vilja ta den här avstämningen på tisdag men vet ju inte om du är här …”.

Obetalda ledigheter blir en tacksamhetsskuld i lönesamtalen

I lönesamtalen påminns om generositeten med obetalda ledigheter hon egentligen inte har rätt till, detsamma gäller vid semesterperioder. Inte ska väl hon som tar sig så mycket friheter vara den som får sin önskade semester också?

– Tacksamhetsskulden finns hela tiden i undermeningarna. De anser att de verkligen har gått utanför ramarna för min skull, och det har de också. Jag får mer anpassningar än jag har rätt till.

Det går inte att kombinera med ett heltidsjobb

Rättigheter att vara ledig eller gå ned i arbetstid är kopplade till vab samt omvårdnadsbidrag (se faktaruta). Och i sig har man inte rätt att få någotdera bara för att man har ett barn som inte går till skolan.

När vab inte räcker uppstår gråzoner kring frånvaro

Kollega har intervjuat många fler föräldrar än de som är med i våra artiklar. Två av de övriga har utsatts för granskning på grund av misstanke om olovlig frånvaro från arbetet. 

Den som har mindre generösa arbetsgivare än Katja kan sitta löst: 

– Olovlig frånvaro gör vi oss alla skyldiga till. Har skjutsen till skolan tagit tid på grund av tjafs och motiveringssamtal, så försöker jag ta igen det på kvällen. Men det arbete vi föräldrar gör är så omfattande att det inte går att kombinera med ett heltidsjobb.

Av självbevarelsedrift jobbar hon så fort hon bara kan: 

– Det finns ingen som tar mina uppgifter. Sjukskrivning och vab ökar min arbetsbelastning enormt, högarna växer. 

– Jag har funderat en del över chefens arbetsmiljöansvar i fråga om det, men om jag drar i det fackliga kortet skulle jag inte kunna vara kvar här.

Hon håller huvudet lågt och klamrar sig fast, trots gliringar och negativ särbehandling. För det stämmer som de säger: de går utanför ramarna för hennes skull. Och det är inte alls säkert att en annan arbetsgivare skulle göra det.

Under förra året trodde hon ändå att hon skulle förlora sin anställning. Chefen aviserade att företaget går dåligt och att man eventuellt inte kan bära hennes kostnader längre. Men som det ser ut var det ett skrämskott:

– Jag hade just lyckats få igenom en löneförhöjning, det kan ha varit för mycket. Eftersom jag har insyn i ekonomin vet jag att den inte är dålig. Och jag kvar fortfarande.

Katja heter egentligen något annat. 

Text: MARIKA SIVERTSSON.