Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Agera nu för klimaträttvisa!

Klimatfrågan är vår tids största utmaning där konsekvenserna av vårt förändrade klimat direkt påverkar människors försörjning och överlevnad på flera håll i världen – Syrien är bara ett exempel på hur klimatrelaterad torka under fem års tid föregick de omfattande stridigheter som har orsakat ofattbara mänskliga lidanden vars omfång vi inte sett sedan andra världskriget. Detta är inte ett obönhörligt öde! Uppvärmningen av vår planet har med vår livsstil och våra val i den rika världen att göra. Utvecklingen går att vända.
Publicerad 4 november 2015, kl 14:33

De rika länderna står för de största utsläppen, men växthusgaserna känner inga gränser och just nu slår klimatförändringarna hårdast mot de som gjort minst för att orsaka dem – människor som lever i fattigdom i utvecklingsländer. Klimatforskare menar att det inte är för sent att vända utsläppskurvan och hålla den globala uppvärmningen under två grader. Dock börjar tiden rinna ut och det är nu dags för oss i de rika länderna att ta vårt ansvar på allvar och drastiskt minska våra egna utsläpp och samtidigt stödja de mest utsatta människorna som drabbas av vår koldioxidkrävande livsstil.

Det är nu hög tid för klimaträttvisa! I december är det dags för ett nytt klimattoppmöte, COP 21, som hålls i Paris där världens ledare förväntas ta sitt ansvar och agera för en bättre och mer hållbar framtid.

Kampanjen Act Now for Climate Justice – Agera nu för klimaträttvisa söker påverka världens ledare genom engagemang och inflytande att det nu är dags att agera genom att införa rättvisa och effektiva klimatåtgärder som är tillräckliga för att förhindra katastrofala klimatförändringar samtidigt som världens fattigaste ges en möjlighet till hållbar utveckling.

Vi måste alla hjälpas åt - Ditt engagemang behövs! 

Inför mötet kommer jag att delta i den stora klimatmarschen i Paris, detta tillsammans med tusentals andra deltagare från hela världen. De insamlade namnen kommer i samband med detta att överlämnas till de ansvariga för förhandlingarna vid klimatmötet COP 21 i Paris, i december 2015. Ditt engagemang är betydelsefullt!

Leslie Öqvist, Miljö- och klimataktivist (FP)

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman