Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sätt inte plåster på stressen

Att föreläsa om stress är som att sätta plåster på ett brutet ben. Vi måste förstå orsakerna för att komma tillrätta med problemet, skriver Gunnar Söderberg.
Publicerad
Hand sträcker sig över en pappershög
Punktinsatser kommer inte att hjälpa stressade medarbetare. Det krävs långsiktiga lösningar, skriver Gunnar Söderberg. Foto: Filip Svensson/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En föreläsning löser inte stressen, inte heller andra snabba åtgärder. I en tid när Sverige oftare toppar listor över stressade länder så räcker det inte med att ta hand om det du ser på ytan. De flesta organisationer behöver jobba ännu mer med stressförebyggande åtgärder för att på sikt lösa problemet. Då räcker inte längre små punktinsatser, utan vi behöver få en systematik i att förbättra vår arbetsmiljö. 

Ett av de ämnen som jag började arbeta med som föreläsare var balans i livet och hur du kan minska stressen. Väldigt kul och givande att prata om vad som gör oss stressade, vilka kemikalier som strömmar i våra kroppar i olika lägen och vad du kan göra åt det. Det kommer jag kanske aldrig göra igen på det sättet. 

Inte helt sant, men inte bara på det sättet.

För det jag märkt med tiden är att föreläsningen blir ett plåster på ett stort blödande sår. En åtgärd för att pricka av att arbetsgivaren gör något. Men det är inte så ofta rätt sak att göra. 

Ofta är stressen bara ett symptom på det verkliga problemet

De lägen där jag får bäst resultat som hjälper organisationer med stressen är när jag får läge att jobba mer övergripande. När jag når ledningen direkt, vilket inte är lätt för de är inte sällan mest stressade. Ingången varierar, men ofta så förklarar jag grunden i arbetsmiljölagen och sedan arbetar vi med hur du kan implementera den. 

Den bästa återkopplingen om att en föreläsning löste stressproblem fick jag i våras, men jag hade inte pratat om stress. Jag hade pratat arbetsrätt och arbetsmiljö och veckan efter återkopplade vd:n på bolaget och tackade för att det löst de stora konflikterna. Bråken på arbetsplatsen hade upphört och chefen som pendlade mellan att säga upp sig i vredesmod eller sjukskriva sig mådde plötsligt bra. Allt för att vi inte pratat stress, utan pratade om vad som var anledningen till stressen. 

Ofta är stressen bara ett symptom på det verkliga problemet. Även om det i sin tur kan leda till att stressen för stunden är ett akut problem. Kanske är det rätt att börja med en föreläsning för att undvika krisen, men på sikt tror jag det oftast är fel ställe att börja. 
 

Om vi ska ändra trenden är det hög tid att se över vad vi har fokus på

När jag hjälper till med stressrelaterade problem i organisationer så arbetar jag mycket hellre i workshopformat. I alla fall till att börja med. Passar det sedan kan jag lägga till en föreläsning om vad du själv kan göra. Men hellre som ett sent steg när problemen är synliga och vi kan jobba med dem. 

Om vi ska ändra trenden av stress i samhället är det hög tid att se över vad vi har fokus på. För snart tio år sedan kom det nya regler om organisatorisk och social arbetsmiljö som skulle lösa det här. I årsskiftet byter de plats och får nya paragrafnummer, men de har inte ännu löst hela problemet. Det är dags att vi på allvar  slutar att sätta plåster på stressen och går på djupet med att lösa det. 

/Gunnar Söderberg, föreläser om arbetsglädje och har i många år arbetat med ledarskap och arbetsrätt. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas