Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tredagarsvecka provocerar omgivningen

Att jobba mindre och leva mer väcker känslor hos andra, skriver Ann-Christine Reimer. Hon har valt att jobba tre dagar i veckan från och med i år.
Publicerad
Till vänster Ann-Christine Reimer, till höger en man på en bänk
Att jobba är inte meningen med livet, skriver Ann-Christine Reimer. Foto: Shutterstock/Gugge Zelander
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag önskar att jag hade jobbat mindre, att jag umgåtts mer med vänner och familj, att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det liv som andra förväntade sig av mig”.

Det säger patienterna på sin dödsbädd till sjuksköterskorna inom den palliativa vården enligt Tangan Chatterjee, brittisk läkare och författare i ämnet lycka och glädje.

I slutet av 2022 kom jag fram till att det var dags för en kursförändring i mitt liv. Det var dags att meddela min arbetsgivare att jag önskade gå ner till tredagarsvecka från våren 2024. Det beslutet var inte taget ur det blå. Jag började tänka i de banorna redan vid 50 fyllda. 

Att våga vara annorlunda och inte följa normen väcker känslor hos andra. Det är en iakttagelse jag gjort. Jag vill inte gå så långt som att säga att den nattsvarta avundsjukan uppenbarat sig, men ifrågasatt är jag.

Att inte följa normen väcker känslor hos andra

När jag började tala om ”projektet jobba mindre” med min mamma för ungefär tio år sedan, tyckte hon att det var det dummaste hon hört. ”Klart man vill jobba”, var en av kommentarerna. 

Mamma, sa jag, det handlar inte om det. Det finns ett annat liv där ute också. Jag vill inte köra ända in i kaklet för att andra förväntar sig det av mig, jag vill ha det andra också. Jag har kul på jobbet och jag har ett bra jobb. Men det är inte det som är livet. 

När jag sedan berättat för andra närstående om mina planer har de sagt ”Ann-Christine, det här måste vi prata om”. På det svarade jag ungefär ”det finns inget att prata om, jag ska göra detta”. Eller så har jag fått höra ”man kan städa ihjäl sig”. Jag har inga planer på att städa två dagar i veckan. 

Pensionen är också något som kommit upp. ”Du måste tänka på pensionen”. Andra har uttryckt ”du är djärv” och ”du kommer att bli uttråkad”. Som om det inte finns ett liv utanför jobbet. 

Det handlar om valet att vara modig

Mitt beslut har självklart också mötts med glada och positiva tillrop, men det är det negativa som kletat sig fast. Jag vägrar dock att vara som andra och följa normen – jobba fullt ända tills pensionen. Vi har alla olika ekonomiska förutsättningar för ett alternativt liv, tak över huvudet och mat i magen måste vi ha, men jag tror ändå att det handlar om valet att vara modig. Att våga vara annorlunda. 

Oavsett vad andra tycker och tänker känner jag bottenlös, genuin glädje och nyfikenhet för vad som komma skall. Jag har tagit ett beslut, jag rättar inte in mig i ledet, jag ställer mig bredvid, betraktar, borstar bort de negativa åsikterna och kör mitt race. Det är styrka och wow-känsla i det.

”Jag önskar att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det som andra förväntade sig av mig”.

Läs den meningen några gånger till. Smaka på den. Gör du vad du vill? Är svaret nej? Välj ett annat spår.

/Ann-Christine Reimer, snart 60 år, 
lednings- och marknadsassistent, golfare, ensamresenär, webbkreatör, bloggare och frilansskribent

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande