Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Ibland är det klokt att fly verkligheten

Får man vara glad samtidigt som medmänniskor lider och dör i krig? Det kan kännas omoraliskt. Men stunder av verklighetsflykt är nödvändiga – för att vi ska orka. Jag tycker till och med att vi har ett uppdrag att hålla hoppet uppe.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Är det okej att glädjas åt vårsolen trots det mörka, fruktansvärda som pågår i världen? Är det fel att fly verkligheten några timmar på bio eller i en teatersalong samtidigt som människor tvingas lämna sitt land? Det kanske kan verka omoraliskt att roa sig när så många lider under brinnande krig, men det finns ju heller ingenting gott med att fastna i förtvivlan.

Själv var jag just på teater häromdagen. Pjäsen var både glittrande underhållning och en berättelse om förtryck och död – Cabaret som utspelar sig i Berlin på 30-talet. (I filmversionen spelar Liza Minelli en av huvudrollerna.) På nattklubben Kit Kat gör alla sitt bästa för att välja glädjen, det är ett ställe för fest och dekadens, där man kan älska vem man vill – även någon av samma kön. Men det slutar i katastrof, nazisterna går mot makten och judar och homosexuella har ingen plats i det nya riket som ska skapas.

Det finns ju heller ingenting gott med att fastna i förtvivlan

Jag menar inte att vi ska göra som rollfiguren Sally Bowles som bara vill att livet ska vara en sprudlande show – och låtsas som om den politiska utvecklingen inte har med oss vanliga att göra. Att leva sorgfritt tack vare skygglappar är inte en möjlig väg. Vi har ett ansvar att informera oss och att agera där vi kan. Vi kan protestera, kämpa för det fria ordet, skänka pengar eller bidra med andra resurser för att hjälpa medmänniskor i nöd.

Men vi måste också ta hand om oss själva, för att orka. Stunder av verklighetsflykt kan vara nödvändiga. Kanske begränsa vårt nyhetsintag om vi mår dåligt av att följa alla rapporter. Vi ska fortsätta röra på oss, ta del av kulturen, umgås och skratta. Vi måste hålla hoppet uppe. Jag tycker till och med att vi kan tänka på det som ett uppdrag i frihetens och demokratins tjänst.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.