I själva verket ligger du, precis som i filmen Matrix, i en vätskefylld tank, försedd med sladdar och kopplad till en superdator som förser dig med bilder av en påhittad verklighet.

Du har inget yrke. Inget hem. Ingen familj. Ingen egen personlighet.

Allt du upplever är en illusion, ett dataprogram. Du tror att du är en självständig, tänkande individ som just i detta ögonblick läser en artikel i tidningen Kollega, men egentligen är du sedan födseln förslavad av datorerna. De matar oss med vanföreställningen att mänskligheten ännu är herre över sitt eget öde. Att vi just är i färd att skapa den självkörande bilen, den mekaniska hushållerskan och algoritmen som kan diagnosticera cancer.

Ja, faktum är att Albert Einstein, Stephen Hawking, Bill Gates och Elon Musk aldrig ens har funnits. De ingår bara i den falska världshistoria du matats med. Sedan länge har vi människor bara varit en sorts näringsbank, ett skafferi för datorer som lever på den energi som din kropp och din hjärna alstrar.

Ett mardrömsscenario skapad av en skicklig science fiction-författare?

Ja, det vill vi väl ändå tro. Men hur vet vi säkert? Att vara människa på jorden anno 2017 är att samtidigt ha känslan att hela tillvaron svajar en smula. Så många möjligheter, så stora risker.

Vi står på tröskeln till något helt nytt, därom är de allra flesta framtidsforskare överens. Det talas om ”den nya elektriciteten”, om det jättelika tekniska språng vi just är i färd att ta. Den värld vi en gång kände är på väg att drastiskt förändras – samtidigt som våra egna hjärnor, men också moral, samhällssystem och lagverk, inte riktigt hänger med i svängarna.

När några ledande vetenskapsmän 1960 fick i uppgift att tippa hur jorden skulle se ut om 50 år tog de fel vad gäller det mesta. Det gissades på flygplan som tog oss runt jorden på 90 minuter, om flygande bilar och om astronautpiller som ersatte alla måltider. Däremot missade man helt mobiltelefoner eller att var svensk skulle äga en egen dator.

Du TROR att du är en SJÄLVSTÄNDIG, TÄNKANDE INDIVID

Kanske är det detsamma nu? Vi pratar om elbilar som ska köra på motorvägar som i själva verket är jättelika solfångare som avger induktionsströmmar och om stora propellrar som ska samla ihop all plast i haven för återvinning, men har helt missat de självständigt tänkande superdatorerna. De vars intelligens inte är max 180, som tycks vara människans gräns, utan kanske 250. Eller varför inte 900? Eller 3 000?

”Det är inte det vi hatar mest som kommer att förslava oss, utan det vi älskar”, hävdade Aldous Huxley när han 1932 skrev Du sköna nya värld. I denna framtidsroman förekom en ny uppfinning kallad ”television”. På ett rum i England låg en kvinna och tittade på en skärm som visade en tennismatch som samtidigt spelades i Sydafrika. En inte särskilt trovärdig utopi, tyckte många läsare. I dag vet vi hur det gick. Maskinerna styr allt mer våra liv. Vi fipplar med våra mobiler, spelkonsoler och fjärrkontroller, och inte minst datorer. Framför allt forskar vi i alla nya möjligheter som de kan ge oss.

Redan nu har IBM:s superdator Watson både hittat cancerceller i människokroppar och spöat de amerikanska mästarna i Jeopardy. När Libratus, en AI-dator utvecklad på Carnegie Mellon-universitetet i Pittsburg, utmanade fyra av världens bästa pokerspelare gick den efter 20 dagar segrande ur turneringen med spelmarker för 15 miljoner kronor mer än proffsen. Googles dotterbolag Deepminds mjukvara AlphaGo var lika överlägsen när den ställde upp mot stormästarna i det avancerade asiatiska brädspelet Go.

Google, förresten ... Om man googlar på ”artificiell intelligens” finner man bland annat filmer på en animerad robot som just är i färd med att bli en ny Usain Bolt. Datorn har matats med fakta om hur en mänsklig kropp är uppbyggd, om lemmars längd och musklers styrka, och utifrån detta skapat en löpare som far fram över skärmen i allt högre fart.

Till en början var det som att se ett litet barn ta sina första stapplande steg. Men snart lärde sig datorn på egen hand, genom klassisk trial and error, att bli skickligare. Armrörelserna blev mindre slängiga. Stegen stadigare. Efter ett tag kunde den animerade figuren till och med avväga hur högt den skulle hoppa för att klara olika hinder.

Men om Googles häcklöpare mest känns som ett egensinnigt tv-spel har AI snabbt blivit verklighet inom en massa andra områden. På restaurangkedjan TGI Friday kan gästen chatta med AI:n om happy hour-förslag, använda emojis, boka bord och beställa hem mat. Amazons röststyrda robot Alexa skeppar böcker över hela jordklotet. Finska Kone har bestyckat sina hissar med en AI-lösning som rapporterar till företaget hur de har använts, hur de beter sig och hur de mår.

Finansbolaget Nets får av en AI-robot hjälp att blixtsnabbt spåra bluffar – allt från att ett kortkonto plötsligt töms till att uttagen sker på en plats där kortinnehavaren inte brukar vara.

Volvo tänker uppnå sin vision att ingen ska dö eller skadas allvarligt i en Volvobil efter 2020, inte med hjälp av kraftigare stålbalkar utan med AI. Stena Line tänker snart låta en AI-robot svara på mejl och chatt – efter att den själv lärt sig avläsa kundernas humör och anpassa sitt tonläge därefter.

Och så vidare. The sky is the limit, som det brukar heta.

För vad AI handlar om, är ju just att datorn programmerar sig själv. I början går lärandet av naturliga skäl långsamt. Men ju smartare den blir, desto snabbare utvecklas den.

Fast vad händer då? Kan man lita på en maskin som plötsligt är överlägsen sin uppfinnare? Hur desperat blev inte datorn Hal när den skulle släckas ner i Stanley Kubricks film 2001 – ett rymdäventyr?

Vad gjorde Frankensteins monster när det blev starkare än sin skapare? Det är i år exakt två sekel sedan den geniala tonåringen Mary Shelley skrev historien om vetenskapsmannen som ville leka Gud. Hennes farhågor har aldrig varit mer aktuella. Framtidens dator kan mycket väl bli ett svårbemästrat styvbarn, en ondskefull Lucifer som bestämmer sig för att inte alls gå människans ärenden, utan sina egna.

Minns hur Microsoft häromåret ville skapa en Twitterrobot som kunde tas för en tonåring, slängd i käften och med glimten i ögat, och hur Tay, som den kallades, på ett dygn blev ett rasistiskt nättroll efter att matat sig själv med de inlägg som cirkulerar i cyberrymden.

Nyss nämnde Elon Musk, Teslas skapare och en av vår tids största visionärer, tillhör dem som verkar livrädda för att datorerna ska skena i väg i fel riktning, ta över banker, börser, internet och inte minst krigsindustrin, där en sorts Terminatorrobotar till slut utplånar hela mänskligheten.

Samma farhågor hyser astronomen Stephen Hawking, den kanske skarpaste hjärna världen just nu äger. I alla fall av mänskligt slag ...

Båda låter lite som Philip K Dick, den stillsamme amerikanen som på 1960-talet skrev Blade Runner (som i bokform hette något i detta sammanhang så passande som Drömmer androider om elektriska får?). Länge betraktades hans dystopiska framtidsskildringar mest som kiosklitteratur. I dag är han den science fiction-författare som visat sig haft mest rätt.

Vi pratar om SJÄLVKÖRANDE ELBILAR men har helt MISSAT de självständigt tänkande SUPERDATORERNA

Det var Dick som redan i slutet av 50-talet skissade upp en värld där ingenting var riktigt som det såg ut. I hans romaner är tillvaron en chimär, skapad av människor eller maskiner som vill hålla medborgarna i schack. Temat går igen i bland annat Total Recall, som blev film med Arnold Schwarzenegger och som handlar om en framtid där ingen längre åker på semester på riktigt utan går till speciella ”resebyråer” nere på hörnet, där man får stoppa huvudet i en sorts hjälm som ger bilder och ljud. Du som associerar till vår tids ”virtual reality”, tänker givetvis rätt.

En historia som kan vara en vandringssägen, men lika gärna sann, berättar att två datorer nyligen lärde sig att kommunicera med varandra på ett för sina programmerare okänt språk. De stängdes snabbt ner. För vem visste vilka fanstyg de var på väg att koka ihop?

Eller kan det aldrig bli så? Är den mänskliga hjärnan trots allt omöjlig att kopiera på konstgjord väg? Är vår förmåga att känna empati, skräck, hat och kärlek helt unik? Inte kan väl en dator måla en ny Mona-Lisa, skriva en ny Hamlet eller regissera en ny Fanny och Alexander? Stifta en ny religion? Leda ett parti? Bli förälskad?

Om så är fallet måste för övrigt hela vår lagstiftning omdanas. För vilka rättigheter har en robot som misshandlas av sin ägare eller vill gifta sig med kylskåpet?

Filosofen: »Vi kommer att leva som aristokrater«

Forskaren: "Maskinerna blir inte smartare än vi"

Text: Petter Karlsson