Utan för medborgarna är det viktiga att politiken är sakinriktad, pragmatisk och handlingskraftig, inte som det blev efter valet när det politiska spelet om riksdagsmakten resulterade i en närmast icke-fungerande riksdag som följd.

Sverige försattes i ett politiskt vakuum, där riksdagspolitiker agerade som de var med i en idoltävling i retorik utan något egentligt politiskt innehåll och där retoriken frikopplades ifrån politiken. Den politiska situationen utmynnade i olika anklagelseakter som kan liknas vid underhållning med ett fåtal huvudrollsinnehavare. Det gäller för medborgarna att kunna se skillnaden mellan och ännu viktigare att förstå att motsättningarna i riksdagen inte existerar utan anledning.

Det är djupt olyckligt om medborgarna serveras en föreställning om att motsättningarna i första hand har sin grund i bristande konsensus mellan partiledarna i riksdagen. I grund och botten handlar konflikten om de allt djupare klyftorna mellan de medborgare som gynnas och de som missgynnas. Det är inte svårt att förstå att de välbärgade medborgarna vill ha kvar den politik som gynnat dem de senaste åtta åren och de som har missgynnats vill ha en tydlig förändring.

Riksdagspartierna har kompromissat bort ideologin till fördel för regeringsmakten. Frågan om vilket samhälle medborgarna vill ha är det ingen av de etablerade partierna som talar om. På sin höjd kan de sträcka sig att reda ut vissa medborgarens plånboksintressen och inte frågor som rör en bredare allmänhet. Det har uppstått en känsla hos folk i allmänhet att politikerna givit upp varje plan för att minska klyftorna, arbetslösheten eller på allvar satsa på välfärden.  Detta har gjort att de mest missnöjda medborgarna lägger sin tilltro till olika missnöjespartier.

Det grundläggande problemet är det saknas några tydliga skiljelinjer inom svensk politik. Här går det att sätta ett likhetstecken mellan de båda politiska blocken. Ett tydligt ideologiskt inslag som visar var skiljelinjen går är det som krävs. Annars finns det en fara att otydligheten på sikt kommer att leda till ett medborgerligt ointresse för politik. Medborgarna behöver få höra av Stefan Löfven att socialdemokraterna är ett regeringsparti i opposition mot den orättvisa politik de borgerliga partierna står för. Det skulle vara ett tydligt ideologiskt ställningstagande.

Det är inget fel i kompromisser och samförstånd, det är en viktig del av all politik. Men det är lika viktigt med att inte undvika konflikt. Var är socialdemokraterna inte beredda att kompromissa om? Står de fast vid höjd a-kassa? Är de beredda att ta strid för att stoppa vinsterna i välfärden? När det gäller blocköverskridande överenskommelser måste medborgarna få veta vart partiets gränser går, annars kommer Stefan Löfven framstå som en politisk vindflöjel. För att inte socialdemokraterna helt ska riskera att förinta sin vänstersida måste de bli tydligare i sin profilering kring frågor om jobben och välfärden. För när det kommer till fortsatta skattesänkningar och marknadsanpassningar av det offentliga kommer socialdemokraterna alltid att vara nummer två. Målet för socialdemokratin kan väl inte vara att blidka samarbetsovilliga allianspartier, utan det måste väl vara att föra en socialdemokratisk handlingskraftig politik.

Patrik Wikström

Välkommen till Alliansen S

Hur förhåller sig socialdemokraterna till hela Folkets Sverige? Att socialdemokraterna administrerar en borgerlig budget gör det oundvikligt att fråga sig om var någonstans står socialdemokraterna politiskt. Att Stefan Löfven och hans S och MP regering kom överens med Allianspartierna – i syfte att underlätta för en minoritetsregering att kunna regera – behöver inte i sin helhet betyda att medborgarna är nöjda med en sådan uppgörelse som tenderar att befästa blockpolitiken i Sverige. Utan för medborgarna är det viktiga att politiken är sakinriktad, pragmatisk och handlingskraftig, inte som det blev efter valet när det politiska spelet om riksdagsmakten resulterade i en närmast icke-fungerande riksdag som följd.

Sverige försattes i ett politiskt vakuum, där riksdagspolitiker agerade som de var med i en idoltävling i retorik utan något egentligt politiskt innehåll och där retoriken frikopplades ifrån politiken. Den politiska situationen utmynnade i olika anklagelseakter som kan liknas vid underhållning med ett fåtal huvudrollsinnehavare. Det gäller för medborgarna att kunna se skillnaden mellan och ännu viktigare att förstå att motsättningarna i riksdagen inte existerar utan anledning.

Det är djupt olyckligt om medborgarna serveras en föreställning om att motsättningarna i första hand har sin grund i bristande konsensus mellan partiledarna i riksdagen. I grund och botten handlar konflikten om de allt djupare klyftorna mellan de medborgare som gynnas och de som missgynnas. Det är inte svårt att förstå att de välbärgade medborgarna vill ha kvar den politik som gynnat dem de senaste åtta åren och de som har missgynnats vill ha en tydlig förändring.

Riksdagspartierna har kompromissat bort ideologin till fördel för regeringsmakten. Frågan om vilket samhälle medborgarna vill ha är det ingen av de etablerade partierna som talar om. På sin höjd kan de sträcka sig att reda ut vissa medborgarens plånboksintressen och inte frågor som rör en bredare allmänhet. Det har uppstått en känsla hos folk i allmänhet att politikerna givit upp varje plan för att minska klyftorna, arbetslösheten eller på allvar satsa på välfärden.  Detta har gjort att de mest missnöjda medborgarna lägger sin tilltro till olika missnöjespartier.

Det grundläggande problemet är det saknas några tydliga skiljelinjer inom svensk politik. Här går det att sätta ett likhetstecken mellan de båda politiska blocken. Ett tydligt ideologiskt inslag som visar var skiljelinjen går är det som krävs. Annars finns det en fara att otydligheten på sikt kommer att leda till ett medborgerligt ointresse för politik. Medborgarna behöver få höra av Stefan Löfven att socialdemokraterna är ett regeringsparti i opposition mot den orättvisa politik de borgerliga partierna står för. Det skulle vara ett tydligt ideologiskt ställningstagande.

Det är inget fel i kompromisser och samförstånd, det är en viktig del av all politik. Men det är lika viktigt med att inte undvika konflikt. Var är socialdemokraterna inte beredda att kompromissa om? Står de fast vid höjd a-kassa? Är de beredda att ta strid för att stoppa vinsterna i välfärden? När det gäller blocköverskridande överenskommelser måste medborgarna få veta vart partiets gränser går, annars kommer Stefan Löfven framstå som en politisk vindflöjel. För att inte socialdemokraterna helt ska riskera att förinta sin vänstersida måste de bli tydligare i sin profilering kring frågor om jobben och välfärden. För när det kommer till fortsatta skattesänkningar och marknadsanpassningar av det offentliga kommer socialdemokraterna alltid att vara nummer två. Målet för socialdemokratin kan väl inte vara att blidka samarbetsovilliga allianspartier, utan det måste väl vara att föra en socialdemokratisk handlingskraftig politik.

Patrik Wikström

Örebro