Logo
Sök
Insändare

Vi söker syndabockar bland de fattiga och utsatta



De västerländska penningväldet håller på att implodera till följd av girighet men vi letar efter syndabockar bland en grupp individer som lever i fattigdom och utsatthet. De ekonomiska orättvisorna i kombination med en svag stat är den fundamentala förklaringen till de motsättningar som göder de idéer som lett fram till att flera främlingsfientliga partier lyckats etablera sig i såväl nationella parlament som i Europaparlamentet.
Publicerad

Allt oftare läser vi i dagspressen om beslutsfattare som hävdar att tiggeriet bör förbjudas och att sjuka som saknar det europeiska sjukförsäkringskortet inte har rätt till sjukvård när de befinner sig i Sverige. Kommunpolitiker som tvångsförflyttar människor inför offentliga tillställningar och partiledare som, istället för att se till människors behov, talar om hur vi kan minska kostnaderna för flyktingmottagningen är ett förebud om välfärdssamhällets sammanbrott. Trots att den socioekonomiska och strukturella verkligheten bär det verkliga ansvaret för de allt sämre offentliga finanserna riktar vi vår misstro och aggressivitet mot en grupp individer som lever i extrem fattigdom och utsatthet. Främlingsfientlighet, som riktas mot invandrare, etniska och kulturella minoriteter är ett resultat av en missriktad rädsla i att invandring skadar landets nationella identitet eller dess ekonomi, gynnar bara den västerländska plutokratin och de ekonomiskt välbärgade på bekostnad av de utsatta i samhället.

Vi måste öppna våra hjärtan och förstå att kampen mot de ekonomiska orättvisorna måste gå vidare om vi i framtiden vill leva i en human värld där hela befolkningen, oberoende ursprung, har likvärdiga möjligheter till ett människovärdigt liv.

Kari Parman

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Läs även