Spöktimmen närmar sig. Det är mörkt och ödsligt på det lilla torget.  De enda människorna i sikte är några berusade cyklister och en man som sitter stilla i sin vita skåpbil och verkar iaktta oss.

Bananer, rätt schysta faktiskt.

Så kommer dumpstraren. Vi har läst på och förväntar oss en mörkklädd varelse med plasthandskar, ficklampa och gummistövlar och kanske till och med rånarluva.

I stället kommer en yngling i plasttofflor, vita strumpor och ljus jacka – föga lämpliga kläder för att dyka efter kladdiga matrester i containrar kan tyckas. Men Rickard, 21, är en rutinerad dumpstrare som vet vad han håller på med. Han för oss, obekymrad om den vita skåpbilen, till en container på baksidan av torget. Den är reglad med ett rejält lås. Äventyret ser ut att få ett snöpligt slut.

– Här utanför hittade jag en sopsäck full med saftflaskor och en prinsesstårta i lördags, säger Rickard.  Containern var så full att de var tvungna att ställa soporna utanför.

Rickard bryter aldrig upp några lås för att hitta mat. Det behövs inte. Han går vidare till ett soprum intill där det står en komposttunna som han dyker huvudstupa i.

– Bananer, rätt schysta faktiskt, säger han och dyker upp igen med sitt fynd.

– Häromdagen var den här fylld med färsk pastasallad. Det enda jag inte brukar dumpstra är kött, det kan vara lite skumt.  Men på vintern är det som ett kylskåp här så maten håller sig bättre då.

Så länge det är snyggt i soprummen...

I nästa soprum hittar Rickard ytterligare ett knippe hyfsat fräscha bananer i sopsäcken. Efter att ha fiskat upp dem knyter han noggrant ihop säcken och trycker ner den i tunnan.

– Jag vill inte att de ska börja låsa soprummen. Det är säkert många butikschefer som vet att folk dumpstrar, men så länge det är snyggt i soprummen spelar det ingen roll för dem.

Det är till och med så att butiksägarna tjänar på dumpstrarna. Rickard visar upp en stor säck tomma mejeriförpackningar och berättar att personalen har order att tömma förpackningarna innan de slänger dem i soporna. Inte för att snuva dumpstrare på mat, utan för att det kostar att slänga sopor. Dumpstrarna bidrar till att minska kostnaderna och att minska matsvinnet.

Hur stort matsvinnet i Sverige är tvistar de lärde om, men enligt en rapport som gjorts på uppdrag av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, går cirka 1,3 miljarder ton mat till spillo i världen varje år.  Varje ton lär motsvara 4,2 ton i koldioxidutsläpp.

I Sverige uppskattas matsvinnet till 1,2 miljoner ton, men är förmodligen betydligt större – jordbrukets svinn räknas inte in i den siffran men enligt Jordbruksverket lämnar 400 000 ton mat aldrig gården där den odlats. Delvis på grund av handelsnormer som bestämmer hur krokig en gurka får vara för att säljas som gurka, fast främst på grund av handelns krav  – vissa grödor anses för fula för att säljas helt enkelt.

– Det är lurigt med siffrorna och det finns stora osäkerheter, bland annat eftersom man inte definierat tydligt vad som är svinn, säger Helen Williams, forskare i miljö- och energissystem vid Karlstads universitet.

– Är matsvinn allt organiskt avfall eller bara det man skulle kunna äta? Ska man räkna skal och ben?

De lurar oss att köpa för mycket mat.

Industrin gör sig skyldig till matspill på sammanlagt 642 000 ton per år enligt Naturvårdsverket. Det handlar bland annat om dåligt utnyttjade biprodukter, till exempel mejerier som inte tar vara på vasslen vid smörproduktion eller att man i övergången mellan två olika yoghurtsmaker får blandyoghurt man inte vill sälja.
Livsmedelsbutikerna står för 70 000 ton årligen. Handlare köper medvetet in för mycket för att de är rädda för effekten av tomma hyllor och för att de vill kunna stoltsera med ett brett sortiment. Största mängden frukt och grönt som kommer till butikerna ratas dock redan innan den når butikshyllan.

Enligt Naturvårdsverket och konsumentföreningar står hushållen för större delen av svinnet, men Hannes Mannerheim, debattör och dumpsterbloggare, menar att de uppgifterna är helt fel.

– I FAO:s rapporter står det svart på vitt att två tredje­delar av matavfallet är industriellt. Teoretiskt sett kan spridandet av felaktiga uppgifter ursäktas som en pragmatisk vit lögn för att få oss konsumenter att inse allvaret. Men det är att blunda för en väldigt viktig sak – även om matsvinn uppstår i hushållen är det inte konsumenternas fel. Det är livsmedelsföretagen och reklamindustrin som lurar oss att köpa för mycket mat.

Hannes Mannerheim anser att det är meningslöst att skylla på slösaktiga konsumenter när drivkraften bakom matsvinnet är ekonomin. Om folk plötsligt slutade köpa och slänga var tredje matkasse, då skulle det leda till ekonomisk kris, uppsägningar, minskade skatteintäkter och försämrad välfärd, menar han.
Forskarna håller med honom om drivkrafterna bakom svinnet.

– Det är livsmedelsproducenterna och affärerna som tjänar på svinnet, säger Helen Williams.

– Även om de själva har ett visst svinn tjänar de på att konsumenterna köper hem 20–25 procent mer än de behöver.

Utomlands är matsvinnsdebatten mer inriktad på hur konsumenter luras att köpa för mycket mat med erbjudanden av olika slag. Genom att marknadsföra produkter med kort hållbarhet skapas mer svinn i hushållen och större försäljning och vinst för företagen.

I England, som var tidigt ute med forskning om matsvinn, har man lyckats minska spillet bland annat genom att förbjuda kampanjer som ”köp tre varor, betala för två”. Ett liknande förbud har diskuterats även i Sverige.

– Livsmedelsbutikerna har en viktig roll i konsumenternas slängbeteende, säger Ingrid Strid, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, som skär­skådat butikernas svinn. 

– Butikerna jobbar på att vi ska köpa mycket, till exempel genom för stora förpackningar. Men varje led i livsmedelskedjan måste ta sitt ansvar och i ju senare led maten slängs, desto större blir miljö­effekten.  Köper man för mycket bröd behöver man som konsument ju inte stå och titta på hur skivorna blir dåliga. Man kan frysa in brödet i stället.

Rickard och hans dumpstergelikar i änden av livsmedelskedjan tar onekligen sitt ansvar, men stöter ibland på patrull i sin ambition att ta hand om ratad mat. Som den här kvällen. När bananknippe nummer två är skördat dyker den mystiske mannen i den vita skåpbilen upp och krypkör längs med lastkajen. Att minska matsvinnet genom soptunnedykning är inte lagligt och det händer att dumpstrare åker fast.

Mannen i skåpbilen vevar ner rutan och undrar vad vi håller på med. Han är frysreparatör och har stämt träff med väktare som kommer när som helst, berättar han. Rickard finner för gott att snabbt dra vidare till nästa sopstation.

Det räcker inte att Doggelito gör reklam för doggybag...

EU:s mål är att halvera spillet på ätbar mat före 2020. Det finns olika planer för hur det ska gå till och forskare och politiker pekar finger åt konsumenterna och menar att information och kunskap är a och o för att minska svinnet. Folk måste bli bättre på att smaka och lukta och sluta stirra sig blinda på bästföre-datum.

– Det räcker inte att starta en kampanj där Doggelito gör reklam för doggybag och liknande. Det känns hopplöst men är egentligen hoppfullt: mat­svinnsfrågan visar så tydligt att vi måste göra stora förändringar, kanske kan den göra att fler förstår det, säger debattören Hannes Mannerheim.

Han är skeptisk till att lösa problemet med lagar. Han menar att risken är stor att åtgärderna blir alldeles för tafatta, samtidigt som de invaggar oss i en falsk tro på att vi “gör något” åt problemet.

– Det ena utesluter inte det andra, men det absolut viktigaste är att prata om att förändra systemet i grunden. Så länge vi mäter framgång i hur många ton vi producerar och säljer – snarare än i hur många människor vi mättar per hektar, utnyttjade naturresurser och arbetade timmar – så är själva syftet fel från början, säger Hannes Mannerheim.

Han efterlyser inte någon revolution utan menar att det kan röra sig om enkla saker som att ge ekonomiskt startbidrag till odlingsallmänningar, bygga gratis kolonilotter, starta kommunala gratisbutiker med hållbara livsmedel som potatis, mjöl, ärtor och bönor samt att förbjuda de värsta avarterna av svinn­industrin.

Affärerna måste bli bättre på att beställa.

Forskarna har andra idéer om hur svinnet kan minskas. Helen Williams forskar kring förpackningar och efterlyser ett bättre informationsutbyte mellan de olika leden i matkedjan.

Affärerna måste bli bättre på att beställa, anser Ingrid Strid, som forskat kring butikssvinn. Hennes studier visar att butiker med duktig personal som aktivt jobbar med ett autoordersystem för animaliska produkter, har betydligt mindre matspill än andra.

– I grunden handlar det om att butikerna har svårt att hitta och behålla skicklig personal eftersom de inte pröjsar tillräckligt, säger Ingrid Strid.

Det finns redan i dag affärer som sänker priset på varor som närmar sig eller passerat den magiska datumgränsen, medan andra handlare hävdar att matrea leder till priskannibalism – att kunderna väljer bort fullprisvaror till förmån för rabatterade.

– Jag tror att butikerna är mer rädda för att det blir för tidskrävande om kunderna börjar pruta så fort de hittar prickar på päronen, säger Ingrid Strid.

Vissa matbutiker minskar matspillet genom att tillaga kasserade råvaror som säljs som färdiga maträtter i butiken. Ett fåtal har inlett samarbeten med soppkök och cateringfirmor.

– Maten förtjänar större respekt än att hamna i sopcontainrar. Det är bättre om folk får ta bananerna direkt från lastkajen, säger Ingrid Strid.

Maten förtjänar större respekt än att hamna i sopcontainrar.

För Rickard och de andra dumpstrarna kanske en sådan lösning innebär större konkurrens om maten. Det finns många som vill ta rätt på det som ratats av butikerna, blir vi varse när vi kommer till den sista affären. Det lyser i soprummet och tre förskrämda studenter kommer utsmygande när vi anländer. Tomhänta.

– Ni kommer 10 minuter för sent, säger de när vi förklarat vilka vi är.

– När vi kom hit mötte vi tre killar med proppfulla ryggsäckar på väg härifrån. De fick nog med sig allt som var värt att ta.

Medan Rickard utröner om de trots allt inte glömt något ätbart i tunnorna, berättar Daniel, Sofia och Miranda om tidigare fynd de och deras kamrater gjort.

– En kompis hittade jättemycket haloumi, säger Miranda drömmande. Vi har hittat potatis, bröd och rucolapåsar.

– Tekniskt sett är det här olagligt, antar jag. Men det är ändå mat som ska slängas, så det gör ju mer nytta om vi tar det, säger Sofia.

Rickard dyker upp med nattens tredje knippe bananer. Han är nöjd med sina fynd – även om det möjligen kan bli lite ensidig kost framöver.  Så har han ju sin prinsesstårta i kylen och tills politiker, forskare och andra berörda kommit fram till en gemensam lösning för att bli kvitt matsvinnet lär han kunna fortsätta fylla sitt kylskåp med det andra dömt ut som sopor.

– Det slängs så mycket i onödan, säger Rickard. Jag är ingen hardcoredumpstrare, det är mer en hobby. Har jag mycket mat i kylen låter jag bli att dumpstra, annars måste jag ju slänga mat jag också.