Logo
Sök
Insändare

Svårt när lönehantering har brister

Lönehanteringen på Gnosjö kommun har brister som drabbar visstidsanställda vikarier. Alla som har anställning som visstidsanställd vikarier i Gnosjökommun lämnar in varsin lista med antalet arbetade timmar till lönekontoret, eller till närmaste chef som vidarebefordrar listan till lönekontoret, under den första veckan i månaden för att lönekontoret skall hinna räkna ut och betala lönen den 27 i månaden.
Publicerad

Det har dock hänt vid ett flertal tillfällen att personalen som har till uppgift att administrera lönerna missat att ta med visstidsanställda vikariernas timmar vilket har resulterat i en utebliven lön. När de drabbade hört av sig till lönekontoret för att kräva ut sin rättmätiga lön har bemötandet varit högst anmärkningsvärt. Man har då upplyst de drabbade att det finns ingenting man kan göra. ”Det är för sent nu. Ho, Ho, du får en jätte lön nästa månad istället”.

Nu förhåller det sig så att många som arbetar som vikarie har en högst ansträngd ekonomi. Man har lån, hyra och andra fasta utgifter som måste betalas i tid. Man kan inte gå till sina fordringsägare och säga Ho, Ho, ni får betalt om en månad istället. Ett så arrogant bemötande är ett hån mot de visstidsanställda vikarierna och mot den svenska fackföreningsrörelsen och särskilt mot Kommunalarbetareförbundet.

Nu är det dags att Kommunalarbetareförbundets sektion sydväst och det fackliga representanterna i Gnosjö kommun tar tag i dessa avarter som tycks blivit en norm på Gnosjökommuns lönekontor.

//Kari Parman

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Läs även