Man säger sig kämpa mot löneskillnader i samhället. Lika lön för lika arbete är en klyscha som ständigt återkommer, vilket verkar bra. Men hur är det i verkligheten egentligen? Kämpar man i realiteten för minskat lönegap? Vill man verkligen att det ska vara ett mer likvärdigt samhälle när det gäller löner?

Under alla de år jag varit verksam i yrkeslivet, så har alla löneförhandlingar gjorts i procentsatser. Detta förfaringssätt leder ju knappast till det som facken påstår sig kämpa för! Lönegapet mellan mäns och kvinnors löner är 14,3%. Förändringarna sker således mycket långsamt.

Genom att förhandla fram lönehöjningar i procenttal, så minskar ju knappast gapet, eller? Att det sedan finns en del fackförbund som inte gillar särskilda låglönepotter, gör ju inte saken bättre. Höjer man en lön i storleken 16.000:- med 3,5%, så gör det en ökning på 560:-. En lön på 26.000:- får en ökning med 875:-. Hur kan detta bidra till den minskning av det lönegap som facket påstår sig kämpa för?  Eftersom riksdagen av hävd brukar följa löneökningarna på marknaden, så rör det sig om minst 2000:- för dessa människor.

Det allra bästa vore faktiskt om facken började kämpa för löneförhöjningar i kronor och ören. Då ökar ju i varje fall inte gapet. Om man därtill accepterar i alla fackföreningar en låglönesatsning därutöver, så lär nog gapet minska, samt att riksdagsmännens löner inte skulle höjas mer än vad vi får.  Vad det beror på att facken inte tar detta steget kan jag inte svara på, så det kanske vore på tiden att facken själva talade om varför.
//Bengt Eriksson