Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Facken har sagt ja till lönedumpning!

Jag har länge känt att det har varit viktigare för Unionen att få in min medlemsavgift än att måna om mig som medlem. Jag har sedan jag blev arbetslös 2006 inte blivit kontaktad personligen från Unionen, där man velat efterhöra hur min status är. Detta är något som Unionen borde göra med sina arbetslösa medlemmar.
Åsa Frisk Publicerad

 Vad jag förstår så står tydligen samtliga fackföreningar helt handfallna över det faktum att det idag finns människor som tvingas ta "anställningar" som de inte får någon lön för. Alltså kräver staten att man ska arbeta på sin ersättning. Som grädde på moset så FÅR arbetsgivaren 225: -/dag och arbetslös. Detta är pengar som inte kommer de arbetslösa till godo. Med denna lönedumpningsmarkand är den arbetslöse rättslös.

 Detta har fackföreningarna medverkat till genom att med sin tystnad samtycka och godkänna detta förfarande. En sådan fackförening vill inte jag tillhöra. Ni har som alla andra fackföreningar svikit era medlemmar som hamnat i denna åtgärd. Jag har ingen som helst förståelse över att ert, eller något annat förbund, skulle ha medlemsavgifter från medlemmar som känner att dom blir lämnade i sticket. Enligt min mening,  är ni enbart intresserade av de medlemmar som förvärvsarbetar. Sjuka och arbetslösa har ni gett kalla handen.
//Bengt Eriksson
Arbetslös

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson