De ställde sig kritiskt till de arbetsmarknadsåtgärder som den socialdemokratiska regeringen initierade under sin regeringsperiod. Enligt den nuvarande regeringen bidrog den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken bara till att skapa bidragsberoende och ansvarslösa medborgare. Men den nuvarande regeringen gör på sätt och vis samma sak när den klassar ut arbetslösa i det som kallas för det tredje steget i jobb- och utvecklingsgarantin. Det tredje steget har gått ifrån att inledningsvis kallas för en typ av samhällsnyttig tjänst till att helt enkelt handla om att erbjuda sysselsättning. I praktiken blir det bara en förvaringsplats för de långtidsarbetslösa. För den här gruppen blir därför känslan av den här arbetsmarknadspolitiska åtgärden att de hamnar på samhällets avbytarbänk.

En långtidsarbetslös är per definition en person som är utslagen från arbetsmarknaden och har ett attraktionsvärde som är i princip lika med noll för arbetsgivarna, som generellt betraktar den här gruppen endast som en risk. I bekämpande av arbetslösheten har regeringen avsatt 2,9 miljarder kronor på jobbcoacher under perioden 2009-2012. I arbetsbeskrivningen för de jobbcoacher som arbetsförmedlingen tecknat entreprenadavtal med ska jobbcoachen tillsammans med den arbetssökande utveckla färdigheter i att söka jobb, detta sker i form av coachande samtal, CV-skrivande, träna på arbetsplatsintervju samt att hitta platsannonser.

Det är här som regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik framgår som tydligast. Att låta arbetslösheten reduceras till en fråga om individen kan skriva tillräckligt säljande ansökningar eller har tillräckligt spännande attityd vid en intervju är endast förnedrande för de arbetssökande. Förresten så finns det en marknad som verkligen ser ljus ut när det gäller skapande av arbetstillfällen och det är just marknaden för privata jobbcoacher. Det går inte som regeringen tycks tro att dölja bristen på riktiga arbeten med konstruerade sysselsättningar i form av olika så kallade terapiprogram där den arbetslöse kan undanskuffas. De här åtgärderna har bara bytt skepnad från de som fanns under den senaste krisen på 1990-talet. Det handlar om ren flumverksamhet och dessutom kostar det skattebetalarna miljontals kronor. Om det var det här som alliansregeringen med sina fina paroller under valrörelsen 2006 menade med sin nya moderna arbetsmarknadspolitik så är det bara att gratulera. Den moderna arbetsmarknaden med visstidsanställningar, projektanställningar och säsongsarbeten passar jobbcoacher perfekt. Från jobbcoachen krävs ingen större kvalitetssäkring eftersom det snabba förmedlandet av jobb inte går ut på något långsiktigt ansvar för individen eller på att skapa ett bra samhälle med välutbildade medborgare.

Om gruppen långtidsarbetslösa ska ha någon form av förhoppning om att skapa sig en framtid på arbetsmarknaden så måste det till riktade åtgärder där det tas hänsyn till den arbetssökandes utbildning och arbetslivserfarenheter. Det är inte på grund av usla ansökningshandlingar som de inte får arbete, utan den främsta orsaken är att den här gruppen av människor redan varit borta för länge ifrån arbetsmarknaden. På grund av att det är så många sökande på varje ledigt arbete så försvinner de sökande i mängden. Det räcker inte att jobbcoachen ger den arbetssökande en klapp på axeln och samtidigt talar om att allting ordnar sig om den söker tillräckligt många jobb, utan varje coachingsföretag måste ha en jobbagent som befinner sig ute på fältet och bearbetar alla tänkbara arbetsgivare utifrån den arbetssökandes intressen. Målsättningen med den här strategin är att skapa möten mellan en arbetssökande och en arbetsgivare. Det är just i det enskilda mötet mellan människor som det skapas sympati och gillande för någon. Det är detta som istället borde betraktas som effektiv arbetsmarknadspolitik på entreprenad.
//Patrik Wikström