I Ratios verksamhetsberättelse för 2006 formulerar denne man meningar som: "Vi har även sett ett bredare genomslag för vår forskning i media med över 170 medianoteringar, varav 15 inslag i radio och tv.", och "Få motsvarande, privata eller offentliga forskningsinstitutioner torde komma upp i samma produktivitet."

Hur det än ligger till med forskningen så verkar han ha kommit i otakt med verkligheten, om han tänker sig att en lagstadgad minimilön som den Teknikföretagen förespråkar skulle vara attraktiv ur ett löntagarperspektiv. Möjligen har han rätt i att en sådan minimilön skulle vara till nytta för arbetsgivarna - på kort sikt. Men hur skulle en minimilön som inte går att leva på vara till nytta för löntagarna? Skulle inte en arbetsmarknad med sådana löner dessutom kräva en synnerligen brutal stympning av socialförsäkringssystemen?

I en del av Karlsons ordvändningar kan man också ana en lite udda syn på vår demokrati. Eller vad sägs om: "I Sverige har arbetsmarknadens parter själva i stor utsträckning själva fått bestämma dessa villkor...". Man undrar förbryllad vem det är som varit generös nog att låta arbetsmarknadens parter få bestämma över sina egna villkor?       

Om Karlson skulle ha rätt i sina slutsatser beträffande svensk lagstiftning kontra EG-rätt är inte lösningen att införa lagstadgade svältlöner, utan att gå ur unionen (den europeiska alltså). Lyckligtvis tycks Karlson ha dragit flera förhastade slutsatser. För det första kan inte "tvingande hänsyn till allmänintresset" automatiskt innebära att alla fackliga stridsåtgärder som får negativa bieffekter för den "fria" rörligheten automatisk blir olagliga. De som lider skada av fackliga stridsåtgärder mot utländska företag företräder inte allmänintresset. Även om de i något enstaka fall är offentliga upphandlare.  

För det andra verkar alternativen "allmängiltigförklaring" och "extension" vara betydligt fördelaktigare för löntagarna. Problemet med att upprätthålla den fackliga organisationsgraden borde väl vara en bagatell för en regering som klarar av att lägga förslag om att kraftigt försämra en frivillig socialförsäkring och samtidigt göra den obligatorisk.

För det tredje måste EU ha tagit på sig en definitionsmässigt omöjlig uppgift när man vill tillgodose såväl fri rörlighet av tjänster och människor som ett grundläggande socialt skydd. Lavaldomen tycks följdriktigt balansera på termen "allmänintresset" - och därigenom lämna en öppning för alla möjliga tolkningar. Med historien i åtanke kan vi dock konstatera att vägvalen i riktning mot ett demokratiskt välfärdssamhälle gjordes som en följd av just fackliga stridsåtgärder. Det skulle därför vara mycket märkligt om domen tog ställning för precis den arbetsgivarstrategi som utlöste dessa stridsåtgärder. Vi skulle då ha skapat en juridisk instans som så att säga bakvägen, och med lagstiftningens hjälp, tvingar tillbaks välfärdssamhället och arbetsmarknadens parter till ruta ett!                         

Det är beklagligt att en marknadsliberal propagandamakare får så stort utrymme i fackföreningsmedia, utan att utgivarna försäkrar sig om att orimligheterna tillbakavisas på ett sakligt och uttömmande sätt. Lars-Bonny Ramstedt borde ha tagit sig samma utrymme som Ratio. Ramstedt borde också ha bemödat sig om att motivera exakt varför utstationeringslagen och lex Britannia måste revideras.
Anders Mattsson