Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Är demokratin - som styrelseform - på väg bort?

Att inte politiker och medborgare ser vidden och hotet mot demokratin vid en ratificering (godkännande) av Lissbonavtalet är oroväckande och mycket allvarligt.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

     Det står väl helt klart för varje informerad individ att ett undertecknande av Lissabonavtalet frånhänder medborgarna i respektive stat att själva forma det samhälle en majoritet av folket vill ha - om det strider mot avtalet. Ett undertecknande måste därför karakteriseras som en statskupp eftersom medborgarna i den viktigaste frågan genom tiderna inte får välja om de accepterar avtalet eller ej.   Det går inte att - som försvar - hävda att vi har ett representativt system och därför är det enbart en fråga för riksdagen. Ett sådant resonemang förutsätter att grundlagen klart anger att medborgarna vid val lämnar över makten in blanko (kravlöst). Detta har aldrig varit grundlagsförfattarnas mening. Om man studerar förarbetena till grundlagen framgår det tydligt att vid val skall medborgarna tydligt informeras om de frågor partierna i eventuell regeringsställning kommer att ta beslut i. Någon sådan information har medborgarna inte fått om Lissabonavtalet. Därför har riksdagen inte mandat att ta ställning i frågan utan att den föregåtts av val och information alternativt folkomröstning.   Men kanske är det bara skenbart som politikerna stöder sig på "det representativa systemet". I verkligheten har man lämnat demokratin och i stället (utan att röja det för folket) anammat någon form av "Elitokrati, Oligarki etc. Detta stöds ju av flera uttalanden från olika EU-förespråkare som Cecilia Malmström, Margot Wallström, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin m fl som anser att avtalet är för komplicerat för folket? Helt klart är att demokrati - som vi hittills definierat denna styrelseform - hävdar politikerna inte längre.   Att vi redan är på väg mot ett mer auktoritärt system är ju uppenbart där t ex det västerländska rättssystemets mest grundläggande principer åsidosätts både här hemma och i många övriga länder.   När en betydande folkmajoritet kräver folkomröstning om Lissabonavtalet, men politikerna förvägrar den detta har de lämnat demokratin som styrelseform. Detta är inte svårt att förstå om man studerar grundlagarna, förarbetena till dessa samt praxis.   Sannolikt kommer medborgarna inte att framgent acceptera detta svek utan kommer förr eller senare att revoltera. Detta ger historien många exempel på.   För socialdemokraterna måste det vara särskilt svårt att förklara en ratificering eftersom Lissabonavtalet inte bara innebär en avveckling av demokratin utan också att partiet inte längre kan hävda att det står på arbetarrörelsens idégrund. I stället har man lämnat denna för en extrem marknadsliberalism där arbetarnas och löntagarnas intressen får ge vika för marknadens och kapitalets intressen.   För den som fortfarande tror på demokratin och vill försvara den kan kanske dessa rader vara något att ta fasta på. "Demokratins möjlighet att överleva beror på att ett stort antal människor måste kunna göra realistiska val efter att ha fått tillräckliga informationer som är sanna och inte tillrättalagda för vissa syften".  

Olle Ljungbeck

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson