Men så händer något. Det blir sommar och man förvandlas, inte bara till en hemvändare, utan också till den man en gång var - i alla fall i andras ögon. Och den personen skulle man inte vilja möta en mörk natt. På en middag en augusti­kväll kastas jag brutalt tjugofem år tillbaka i tiden när det åker fram foton från en gammal nyårsfest. Jag vänder snabbt bort blicken, vill inte under några omständigheter förknippas med den högst extroverta person som står upp med dimmig blick och skrålar vid matbordet. Vem är hon? Inte jag, va? Jag som tycker det är onödigt att dricka för mycket alkohol och som söker mig till tystnaden som vilken mindfulness­dyrkande stockholmare som helst. Men mina gamla vänner kan inte sluta prata om en annan, helt oseriös person.

Ute på stan samma kväll kommer några trinda, tunnhåriga män fram och kastar sig om halsen på mig. Jag tänker att jag ska vara närvarande i nuet och rida ut stormen, låter mig kramas med ett förvirrat leende på läpparna och en enda fråga ringande i huvudet: "Vilka är dom?" De tunnhåriga gapskrattar och pratar maniskt om förr, drar den ena galna historien efter den andra. Jag ler och ler. Fylld av motstridiga känslor stapplar jag därifrån. Tänker att man kanske borde sluta undvika sitt förflutna, för andras skull om inte annat. Jag är ingen dryg stockholmare som glömmer namn och kommer för sent.

Dagen därpå går jag för första gången på länge rakryggad genom stan och ser folk i ögonen. Jag kryper inte in bakom ett hörn när jag ser ett skrämmande element. Pliktskyldigast letar jag upp de känsliga platserna och söker efter det som en gång var jag. Ju längre promenaden lider, desto mer börjar den likna en actionkomedi. Vid vart och vartannat gathörn får jag flashbacks, som får mig att tappa andan och intensivrodna. Minnena kommer tillbaka: alla var idioter. Värst av allt var stockholmare som inte kunde supa.  

Jag slår mig ner på en parkbänk. En bit bort går en gammal kompis som ser alkad ut, bakom honom kommer en rödhårig tjej som jag faktiskt också kommer ihåg - tills jag inser att det är hennes dotter. Ingenting mer händer. Ingen­ting. Jag kommer att tänka på den gigantiska GB-glassgubben jag släpade hem en natt och ler för mig själv. Det var ju faktiskt ganska roligt gjort. Kanske är det trots allt lite synd att man när man kan skapa sig vilken identitet man vill väljer att bli tråkig.