Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hög tid ta ansvar för all-inclusive

Nyligen rapporterade ett av de stora resebolagen att deras all-inclusiveresor ökat med 50 procent på bara ett år. Trenden är tydlig. Men all-inclusive leder till stora problem.
Marie Kihlberg Nelving & Martin Jefflén Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

All-inclusive ger koll på kostnaderna. Oftast är allt inkluderat i priset för resan: måltider, drinkar, mellanmål och diverse aktiviteter. Barnfamiljer vet vad slutnotan för semestern blir. Samtidigt kan barnen konsumera obegränsat med glass och läsk eller i vart fall tills föräldrarna säger stopp. Föräldrarna kan göra detsamma utifrån sina preferenser. Om man vill bege sig utanför de inhägnade områdena anordnar hotellen utflykter som det kan kännas både tryggt och enkelt att följa med på. Det finns tydliga vinnare.

Lokalsamhället är inte en av dessa vinnare. Hotellen är ofta utlandsägda. Krav på strandnära läge kan medföra att lokalbefolkningen inte längre får tillgång till sina stränder. Material till bygget kan köpas in lokalt men oftast köps övrigt utifrån. Även mat och dryck flygs in i stället för att köpas av lokala producenter. Utflykter anordnas av hotellen, inte av lokala arrangörer. De anställda bor många gånger i läger, en bit ifrån hotellet, långt från hem och familj. Inkomsterna är små och mycket skickas hem. Ibland används det lilla överskottet till att skingra tristessen och tröttheten. Kanske kan man åka hem en gång i månaden. Lokalsamhället gör inte några egentliga vinster på turismen.

Vilka krav kan då ställas på researrangörer och resenärer? Hur långt sträcker sig bolagens ansvar i relation till konsumenternas? Kan man kräva att en barnfamilj med knapp budget, som vill göra en all-inclusivesemester till årets stora familjehändelse, ska granska vad resan betyder för lokalsamhället? Eller ligger ansvaret på reseföretagen?

All-inclusive är inte helt hopplöst. Det skulle kunna innebära att allt är inkluderat - på riktigt. Men då är det lokala samhällets delaktighet avgörande. Produktion av varor och tjänster ger sysselsättning och skatteintäkter. Lönerna ska gå att leva på. Om lokala myndigheter tar ansvar vid upphandlingen skapas också förutsättningar för en samhällsutveckling som är både socialt och miljömässigt hållbar.

Vi resenärer måste ställa krav på att resebolagen kan redovisa villkoren och att de jobbar med konceptet så att det bidrar till lokal utveckling. Även all-inclusiveresor kan vara schysta resor om vi kräver det och bolagen levererar. På så sätt blir alla vinnare. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind