Storvilt hade jag varit i kontakt med tidigare. Otaliga var de råttor som nedlagts och förpassats till råtthimlen med hjälp av allehanda fällor, en del var stora som bävrar.

Det hade slutat regna. Sjön låg i en sänka omgiven av ängar och dungar. I majmorgonen drev diset lojt bort över ängarna. Vägen var lerig och slingrade sig in i landskapet. Det var knappast storslagen vildmark men det var det vildaste som miljonprogrammets bostadsområde kunde uppbringa. Det vildsintaste som någonsin huserat där var nog harpesten.

Koltrastar och rödhakar sjöng. Grodor hoppade över vägen, kryssande mellan sina överkörda och platta kamrater, på väg mot parningskalaset i diket. Blåsipporna ute i backarna stod och tussilagon i diket. På grenen satt ekorren med den långa ludna svansen. Det var en fin liten ekorre med vacker brun päls och små svarta ögon. Ekorren!

I ett svindlade ögonblick fick jag kontakt med mina förfäder som för tusentals år sedan samlat rötter och jagat härliga kadaver på savannen. Rovdjuret inom mig vaknade. Ekorren hade försvunnit från sin gren och smög likt en leopard bakom granstammen. Den långa ludna svansen viftade lojt. Med en reflexrörelse som skulle ha gjort revolvermän avundsjuka slängdes Diana upp på axeln. Puff. Kulan gick med nöd och näppe ur mynningen, ungefär åt det håll jag siktat.

Ekorren sprattlade framför mina fötter, skrikande som bara en skadskjuten ekorre kan skrika. Att så mycket blod kan komma ur en så liten kropp. Rovdjuret var försvunnet. Kvar stod en tioåring med snoret rinnande och hjärtat dunkande. Så här skulle det ju inte vara. Råttorna i fällorna var redan döda och på tv dog alla, god eller ond, snyggt och prydligt. Jag tog upp det lilla livet för att undersöka skadan. Belöningen kom omedelbart. Bettet i tumvecket gjorde oss till blodsbröder. Båda skrek, ekorren i falsett och jag en oktav lägre. Med energin hos en panikslagen storviltsjägare pumpade Diana kula efter kula in i ekorren utan någon som helst effekt. Slutligen ändades det lilla livet med ett hårt slag av Dianas kolv. Och lärkan den sjöng i vårsolen.

Begravningen i mossan avslutades med att nagla fast liket med stenar. Tårarna kom för att jag för första gången insåg att skam är det värsta en människa kan känna. På väg hem tröstade jag mig själv, "visst, jag dräpte ekorren men tänk på allt som vi tuggar i oss som någon annan tagit livet av och alla försöksråttor, det här var väl ingenting". Någon större tankemöda ägnades inte heller åt vad abborren kände när man bröt nacken av den. "Jag visste inte vad jag gjorde, det bara blev", snyftade jag. Jag kontrade blixtsnabbt, "saker blir inte bara, det är ditt ansvar".

Senare har jag förstått att döda utan eftertanke är skamligt. Medvetna handlingar skapar skuld som kan sättas under luppen men dumheten slinker alltid ur synfältet. Jag har sedan dess, alltid med en sekunds tvekan innan skottet, nedlagt åtskilliga byten. Men aldrig mer en ekorre.