Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Våld mot kvinnor ingen privatsak

Mäns våld mot kvinnor kan inte behandlas som en privatsak, det är en fråga också för arbetsplatsen. Vi har alla ett ansvar att lära oss mer – kanske kan vi då hjälpa en jobbarkompis att hitta vägen ur ett livsfarligt läge.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 17 maj 2021, kl 13:20
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Christopher Hunt

Vissa saker kräver verkligen att man läser på. Som det här med att förstå varför en kvinna som blir misshandlad av sin man inte bara lämnar relationen. Det verkar ju ologiskt att stanna. Men den som tar del av den kunskap som finns lär sig att det sällan börjar med fysiskt våld, utan föregås av kontroll och manipulation. Samt att kvinnan ofta skäms och därför gör allt för att dölja sanningen. (Ja, det finns även män som blir slagna och kvinnor som slår, men det är inte på långt när lika vanligt.)

Den som läser på vet också att ingen gång är den misshandlade kvinnan – och barnen – i lika stor fara som när hon lämnar, så det är inget lätt val att göra.

Vi kan alla jobba med våra attityder, och det har betydelse hur vi pratar om saker. Kalla det till exempel inte ”lägenhetsbråk” – det handlar ofta om allvarlig misshandel, ibland om mord. Lägg inte någon del av skulden på den som är utsatt, utan enbart på den hänsynslösa gärningsmannen.

Och ta ansvar för att lära mer och försök förstå på riktigt – kanske leder det till att du kan tyda tecknen och göra en insats för en jobbarkompis.

För mäns våld mot kvinnor är ingen privatsak, det är en fråga också för arbetsplatsen. Jobbet kan vara en fristad och erbjuda en möjlig öppning till stöd och hjälp för den som hamnat i ett låst och livsfarligt läge.

Mer om mäns våld mot kvinnor och varför det är en fråga för facket och arbetsplatsen kan du läsa mer om på Kollega Debatt, via länkarna nedan.

Debatt: Våld i hemmet en fråga för facket

Debatt: Markera mot tuttsnacket i fikarummet

Här på sajten finns förutom debattartiklar ett rikt utbud av annan läsning som du har nytta och glädje av i vardagen på jobbet – och som jag verkligen vill rekommendera!

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.

Ledare

Mörka moln på solig himmel när Unionen höll kongress

Unionen har hållit kongress och där diskuterades AI, arbetstid, hållbarhet, löner och en massa annat som rör jobbet. Med på kongressen fanns också fackliga ledare från Belarus som blivit fängslade och förföljda – en påminnelse om att aldrig ta demokratin för given.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 16 november 2023, kl 06:01
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Votering! Det efterfrågades flitigt i soliga Karlstad där Unionens nyligen höll kongress. Ordet betyder omröstning och ombuden kan begära det om det är osäkert hur många som ropade ja till det ena eller andra förslaget till beslut.

För den som inte brukar delta på liknande möten är ordet kanske inte välkänt. Så är det med så kallade fackuttryck – fiffiga för att de är exakta men ibland svåra för utomstående. Förmodligen använder du själv ett gäng sådana begrepp. Vi på Kollega har gjort ett ”knäck” (journalistord som betyder artikel) om fackord och förkortningar från arbetslivet – ta en titt här för att se hur många av dem du känner igen.

För kongressdeltagare krävs det tåligt sittfläsk, den saken är klar

Tillbaka till kongressen, som hålls vart fjärde år. Ombuden från hela landet diskuterade förbättringar av löner och arbetsmiljö och en mängd andra frågor som har med jobbet och facket att göra. Till exempel arbetstid, hållbarhetsarbete, AI:s påverkan på framtida jobb, behovet av fler unga på fackliga uppdrag och huruvida förbundet har gått för långt i digitaliseringen av fackliga kurser och evenemang. Engagemanget var stort och diskussionerna blev långa – för kongressdeltagare krävs det tåligt sittfläsk, den saken är klar.

Trots det soliga vädret var det också en kongress där de mörka molnen från övriga världen kom nära och vi påmindes om hur priviligierade vi är samt att vi aldrig kan ta demokratin för given. Flera gäster från Belarus berättade om hur fackligt aktiva döms till långa fängelsestraff, många av dem trots att de är gamla och sjuka. Att fängsla fackliga företrädare och ledare är ju förfärligt, och det händer alldeles nära oss – det är bara 80 mil mellan huvudstäderna Stockholm och Minsk.

Ledare

Prata om klimakteriet – även på jobbet

Klimakteriet har stor påverkan i livet för hälften av befolkningen – ändå är ämnet omgärdat av så mycket hysch-hysch. Om vi hjälps åt att avdramatisera ökar förståelsen för hur symptomen påverkar.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 20 oktober 2023, kl 06:15
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ganska prick när jag passerade 50-strecket dök symptomen upp, till exempel värmevallningar, störd sömn och en hjärna som plötsligt uppför sig annorlunda och får mig att säga bord när jag menar stol, typ. Nu, fyra år senare, pågår klimakteriesymptomen fortfarande för fullt och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte stör tillvaron. Men många drabbas långt värre – med ökad stresskänslighet, humörsvängningar och nedstämdhet.

I stort sett alla kvinnor i övergångsåldern får symptom, ändå är det relativt tyst om ämnet. Det är häpnadsväckande att något som har så stor påverkan i livet för hälften av befolkningen är omgärdat av så mycket hysch-hysch.

Men gör det något, kanske du tänker? Ska jag behöva lyssna till samtal som rör hormoner och fertilitet? Räcker det inte att de som är berörda googlar info?

Ofta klassas hormonrelaterad nedstämdhet felaktigt som depression och utbrändhet, vilket leder till onödiga sjukskrivningar.

Nej, för tyvärr är kunskapsnivån låg och det får konsekvenser, till exempel i arbetslivet. Ofta klassas hormonrelaterad nedstämdhet felaktigt som depression och utbrändhet, vilket leder till onödiga sjukskrivningar. Här behövs kunskap både inom vården och på arbetsplatserna.

Om vi hjälps åt att avdramatisera ökar förståelsen för hur symptomen påverkar. Det kan vara något så enkelt som att kunna säga ”jag jobbar hemma idag och förskjuter arbetstiden för sömnen i natt var kass”. Eller att slippa undrande blickar när man blir knallröd i ansiktet eller växlar mellan ”kofta av” och ”kofta på” flera gånger under samma möte.

På företaget GreatEarth utbildas de anställda i hur kvinnor kan må när hormonnivåerna förändras. Och projektet har givit ringar på vattnet. Fler på jobbet berättar om de mår dåligt eller är stressade – oavsett anledning. De har kommit varandra närmare, som kollegor och människor.