Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
När det pratas bakom ryggen
Ni vet den där känslan när söndagen inte längre är helg och vila, utan en känsla av ångest inför morgondagen. När tanken på att det snart är måndag igen framkallar känslor av illamående och plötslig huvudvärk.
Och på måndagsmorgonen, frukosten som växer i munnen och huvudet som känns som en jättestor basketboll. Vad som helst, en influensa, magsjuka eller en rotfyllning känns som rena drömmen i jämförelse med det som ska hända dagen efter.
Nu tänker jag inte på barn som går i skolan, utan om vuxna människor som har ångest över att gå till jobbet. En del av dem blir till och med sjuka av sin oro över att möta plågoandarna.
Så ska det förstås inte behöva kännas när man tänker på att gå till jobbet nästa morgon, men för en del är det den bistra verkligheten.
En fjärdedel av tjänstemännen säger i en färsk undersökning som Novus opinion har gjort på uppdrag av Kollega, att det förekommer mobbning på deras nuvarande arbetsplats. För många av dem är glåpord, undanhållande av information och en känsla av utanförskap en stor del av vardagen. Det kan handla om allt från att aldrig bli tillfrågad om att gå med och äta lunch, till att inte hitta sina pärmar i arbetsrummet därför att någon kollega medvetet har flyttat på dem.
När kränkande särbehandling uppstår på arbetsplatsen, sätter många sitt hopp till att cheferna ska ta tag i situationen. Av dem som svarat på undersökningen, säger nästan hälften att de tagit upp problemet med sin chef, men sju av tio upplever inte att chefen har tagit tag i de problem som påtalats. Det är naturligtvis allvarligt, eftersom det också undergräver förtroendet för att problemet tas på allvar på arbetsplatsen.
Om inte cheferna aktivt säger att beteenden inte är okej, kan de anställda tro att det är fritt fram att fortsätta.
När kollegor eller chefer behandlas illa, vill de flesta förstås tro att de skulle våga gripa in och säga ifrån. Undersökningen visar att sju av tio tror att de skulle våga säga ifrån om de såg någon på jobbet bli mobbad. Dock är verkligheten långtifrån alltid så positiv. Ofta vågar anställda inte säga ifrån, även om de gärna skulle vilja när någon blir illa behandlad. En förklaring kan vara rädslan att bli av med sitt jobb, eller rädslan för att själv bli mobbad. Därför väljer fler att vara tysta trots att de egentligen skulle vilja säga ifrån.
Naturligtvis är det allvarligt att många tjänstemän upplever att cheferna inte gör något åt mobbningen på arbetsplatserna och det äventyrar också viljan att verkligen berätta när något är fel. Det är viktigt att både kollegor och chefer vågar agera när de får kännedom om kränkande särbehandling, annars ökar risken för att tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna. Ingen ska behöva ha ont i magen när söndagskvällen närmar sig för att det är arbetsdag dagen efter.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
Facket är ingen myndighet
Lech Walesa och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter yttrandefrihet. Fackligt arbete handlar om demokrati, och det kräver aktion på arbetsplatsen. Det är inte bara upp till ”någon annan” om förändring ska ske.
I somras besökte jag området som för inte så väldigt länge sedan hette Leninvarvet, i Gdansk i Polen. Känslan var faktiskt smått hisnande, att strosa omkring i nutidshistorien.
Samma gröna metallkranar som var i bruk på 1980-talet står fortfarande kvar, som jättelika urtidsdjur. I övrigt är kontrasterna stora. Upprinnelsen till protesterna i det kommunistiskt styrda Polen var att matpriserna höjdes – ett av kraven var matkuponger. Nu har ett slitet kvarter i området tagits över av en hipp matmarknad där de många restaurangstånden erbjuder allt från sushi till tacos. Då var området låst, nu är det öppet för alla.
Ett museum berättar om hur fackföreningen Solidaritet bildades, trots att strejker och fackföreningar var förbjudna. Händelser som ledde till frigörelse från Sovjetunionen. Nu går vi turister genom samma port som Lech Walesa tog sig över för att komma in på området och leda strejken. Han och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter tryck- och yttrandefrihet.
Det är fint att bli påmind om att fackligt arbete är ett arbete för demokrati och öppenhet. Och att det krävs engagemang och mod på själva arbetsplatsen om riktig förändring ska ske.
Ibland är det som att vi glömmer bort det. Det pratas om facket som en slags myndighet eller ett försäkringsbolag – att det är ”någon annan” som har skyldighet att hjälpa till. Självklart ska man få hjälp av sitt fackförbund när man hamnar i kläm. Samtidigt gäller det att komma ihåg att det är en förening som kräver att medlemmar gör insatser på den egna arbetsplatsen.
Det går förstås inte att jämföra riskerna för varvsarbetarna i Gdansk med vårt vardagliga fackliga arbete. Men det är för den skull inget lätt jobb. Att vara den som kliver fram och tar ett förtroendeuppdrag kan vara tufft, tidskrävande och upplevas ensamt. Det kan du läsa mer om här.
