Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

I Karl-Bertil Jonssons fotspår

En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin när världsläget är mörkt. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare. Men vi får inte släppa hoppet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det jul och säkert kommer några av er titta på Karl-Bertil Jonssons julafton på tv mellan pepparkakor och paketöppning. Den tecknade sagan handlar om tonåringen som bestämmer sig för att ta rika människornas julklappar och ge till de fattiga och utslagna. Jag säger inte att hans metod är den bästa – jag tänker inte uppmana till stöld – men visst behövs åtgärder som minskar klyftorna och polariseringen i samhället just nu.

För läget är på många sätt mörkt, med krig och konflikter. En av världens största demokratier har valt en president som byggt sin kampanj på att elda på hat och misstro mellan människor. Här hemma blir vardagen tuffare när arbetslösheten når nya rekordnivåer. För många kommer det inte att bli ”en välsignad jul” som Karl-Bertils ömma moder önskar sig.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande

Det är svårt att stå ut med eländet. En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare, vilket i sin tur ökar polariseringen.

Men den vägen leder bara till cynism och själviskhet. Vi måste göra tvärtom. Välja hoppet och ljuset, trots allt. För vår egen skull – men också för alla andras. 

Det betyder inte att vi ska blunda för verkligheten eller förneka det som är tungt, men vi ska agera. Engagera oss i föreningar, i facket, gå ut och nattvandra, träna ett gäng ungar i fotboll – helt enkelt hugga i där vi kan. Hitta tröst i musik, film och böcker, eller kanske naturen. Det är vår plikt som människor att odla det positiva, som en motkraft. Som den store humanisten Tage Danielsson – han som skrev sagan om Karl-Bertil Jonsson – också sa:

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände.”

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Krönika: Sluta övervaka medarbetarna

Att hålla digital koll på medarbetarna är inte bara dålig stil, det är också dåligt för produktionen.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 25 september 2026, kl 05:59
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Forskning som pågår visar att mer än hälften av alla chefer ägnar sig åt någon form av digital kontroll av medarbetarna – det kan du läsa mer om här.

Jag tycker att det är en oroande hög siffra. Visst, det må vara hänt att kika i Teams om medarbetaren är upptagen så att jag vet om jag kan ringa upp eller ej. Men att falla för lockelsen att titt som tätt kolla att folk jobbar är dålig stil. Och kontraproduktivt.

Jag har svårt att tro att program som mäter tangenttryckningar, registrerar aktivitet eller kartlägger varje minut av arbetsdagen blir till verklig nytta. De säger ju ingenting om kvaliteten på arbetet, eller om kreativitet och innovation.

Och framför allt: ökad övervakning riskerar att urholka tilliten. Och om inte chefen litar på medarbetaren, varför ska då medarbetaren lita på chefen?

Kortsiktigt kanske ökad kontroll kan höja produktionstakten. Men arbetsglädjen och viljan att göra det där lilla extra, att ta ansvar för helheten, riskerar att försvinna, och det tror jag leder till lägre produktivitet i det långa loppet.