Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Steget från att sätta på läppstift och örhängen till att ta plats framför datorn vid arbetsdagens början har varit kort för min del under pandemin, bara några meter. Avståndet till jobbarkompisarna desto större. Vi har tagit ansvar för att hålla nere smittan genom att inte åka kollektivt eller trängas vid mikrougnarna på lunchen – med enstaka besök i knäpptysta kontorslokaler för att ta hand om post och liknande.
Men nu är de två åren till ända och det finns någon att tjabba med vid kaffemaskinen. Vad pratar vi om nu när vi äntligen ses? En kort sammanfattning av snacket hittills: hur hantera det nya normala?
Alla verkar luta åt att det inte får bli som förr. Men, det var ju en hel del som fungerade bra – eller hur? Å andra sidan har mycket gått bra på distans också.
Är det något vi övat mycket på sistone så är det väl att hantera det nya normala.
Som en kollega sa häromdagen: vissa av mina arbetsmöten blir mycket bättre digitalt med båda mina skärmar på skrivbordet samtidigt som jag ser mötesdeltagarna i den bärbara datorn. Ja, då verkar det ju osmart att träffas i ett sammanträdesrum bara för att vi gjorde så tidigare.
Jag gissar att diskussionerna pågår på många arbetsplatser där hemjobb är möjligt. Till exempel: hur olika ska det få vara? De som ruttnat på att sitta ensamma vill ju att kollegorna också ska komma in till kontoret. Medan andra vill arbeta så mycket som möjligt hemifrån för att livet är lättare att få ihop.
Behöver vi sätta ramar med fasta dagar, eller kan vi lita på att utvecklingsarbete och kreativitet kommer att ta fart även om vi lämnar mer öppet? För just de delarna menar experterna främjas av att vi ses fysiskt och tänker tillsammans. Vi får prova oss fram. Och egentligen behöver vi nog inte oroa oss, för är det något vi övat mycket på sistone så är det väl att hantera det nya normala.
Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.
Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.
Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: ”Journalistik är inte ett brott, inte i något land.”
Stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns.
Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.
Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.
