Steget från att sätta på läppstift och örhängen till att ta plats framför datorn vid arbetsdagens början har varit kort för min del under pandemin, bara några meter. Avståndet till jobbarkompisarna desto större. Vi har tagit ansvar för att hålla nere smittan genom att inte åka kollektivt eller trängas vid mikrougnarna på lunchen – med enstaka besök i knäpptysta kontorslokaler för att ta hand om post och liknande.
Men nu är de två åren till ända och det finns någon att tjabba med vid kaffemaskinen. Vad pratar vi om nu när vi äntligen ses? En kort sammanfattning av snacket hittills: hur hantera det nya normala?
Alla verkar luta åt att det inte får bli som förr. Men, det var ju en hel del som fungerade bra – eller hur? Å andra sidan har mycket gått bra på distans också.
Är det något vi övat mycket på sistone så är det väl att hantera det nya normala.
Som en kollega sa häromdagen: vissa av mina arbetsmöten blir mycket bättre digitalt med båda mina skärmar på skrivbordet samtidigt som jag ser mötesdeltagarna i den bärbara datorn. Ja, då verkar det ju osmart att träffas i ett sammanträdesrum bara för att vi gjorde så tidigare.
Jag gissar att diskussionerna pågår på många arbetsplatser där hemjobb är möjligt. Till exempel: hur olika ska det få vara? De som ruttnat på att sitta ensamma vill ju att kollegorna också ska komma in till kontoret. Medan andra vill arbeta så mycket som möjligt hemifrån för att livet är lättare att få ihop.
Behöver vi sätta ramar med fasta dagar, eller kan vi lita på att utvecklingsarbete och kreativitet kommer att ta fart även om vi lämnar mer öppet? För just de delarna menar experterna främjas av att vi ses fysiskt och tänker tillsammans. Vi får prova oss fram. Och egentligen behöver vi nog inte oroa oss, för är det något vi övat mycket på sistone så är det väl att hantera det nya normala.
