Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Vikten av ett trevligt fikarum med gott kaffe
Det sägs att Karl XI, också kallad "Gråkappan", klädde ut sig till vanligt folk och begav sig ut på gatorna bland sina undersåtar för att avläsa stämningen i Svea rike. En listig och klok handling av kungen, även om sanningshalten i berättelsen är omdiskuterad.
I dag skulle många chefer behöva följa kungens exempel och besöka fikarummet på sina arbetsplatser oftare. Inte för att med stora öron lyssna på diverse skvaller utan för att få en uppfattning om den rådande stämningen på sin arbetsplats. Stämningen i personalrummet är en spegling av klimatet på hela arbetsplatsen. Är det livliga samtal med högt i tak, värmande skratt och uppmuntrande röster eller är det dyster stämning med beklagande toner och uppgivna suckar? Blir det tyst i rummet så fort chefen kommer in genom dörren eller fortgår den livliga stämningen med chefen som delaktig? Ett bra fikarum med gott kaffe är utan tvekan det bästa forumet för informella möten där tankar och erfarenheter utbyts mellan medarbetarna. Därför borde det ligga i varje chefs intresse att se till att det finns ett trevligt och mysigt fikarum med gott kaffe att bjuda på.
Ett bra fikarum gagnar naturligtvis inte bara arbetsplatsen, utan även samhället som helhet får sin del av den goda kakan. Det är en socialisationsplats där människor med olika bakgrund, åsikter och värderingar möts, byter tankar, erfarenheter och glädje med varandra. För mig som kommer från en annan kultur blev fikarummet en viktig port in i det svenska samhället. Här mötte jag svenskarnas värderingar, normer och vardag. Här fick jag höra vilka tv-program folk följde eller vilka böcker de läste. Och det var här som jag fick höra att man inte frågar folk vad de röstar på i valet och absolut inte var deras kantarellställe ligger - två ytterst privata angelägenheter!
Det var i fikarummet jag lärde mig bäst svenska. Det som SFI inte åstadkom på flera år uppnådde jag efter bara några månader på arbetsplatsen. Därför brukar jag säga att fikarummet är den bästa platsen för en invandrare att lära sig det svenska språket. Inte bara de grundläggande språkkunskaperna utan också språkets olika skikt på ett djupare plan. Det var i fikarummet jag lärde mig de bästa svenska idiomen och talesätten. Att man har "främmande på besök" innebär inte att man har ett gäng illegala invandrare gömda i sin källare. För att inte tala om "att ha eld i baken" eller "bli tagen på sängen". Nej, det var verkligen inte "en dans på rosor" att lära sig det svenska språket. Men tålamod är "a och o" och man får inte "kasta in handduken" eller "yxan i sjön" för då har man "satt sin sista potatis" i det här landet.
Du som är chef, nu när det är juletid - se till att adventsljusen i personalrummet brinner, julstjärnan pryder och glöggen ryker varm. Det ger oss glädje, harmoni och arbetslust.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
Därför kastar jag mig under köksbordet
När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
