Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Vi jobbar bättre om vi har roligt
Psykologen Csíkszentmihályi (uttala det namnet om ni kan) skrev en gång de båda storsäljarna Finna flow och Flow. Där fanns en sak i synnerhet att bära med sig till arbetsplatsen: Om man får en arbetsuppgift med utmaningar långt över ens erfarenheter och kunskap, blir man stressad. Får man en arbetsuppgift som ligger långt under den egna kapaciteten blir man uttråkad. Får man däremot arbetsuppgifter som motsvarar kunskaper och kompetens, ja då sker undret Flow. Vi spinner, tid och rum nästan försvinner, vi får använda våra färdigheter och från arbetsgivarsynpunkt är det högsta vinst eftersom det blir mycket gjort.
Nu är det dags att också uppmärksamma vad personlighetskompetensen kan betyda för arbetsplatsen. Jag talar inte om något mätbart socialt IQ, jag talar om att hitta personer som fungerar bra ihop. Det betyder inte att alla ska vara lika, men att personligheter ska kroka tag. Ju bättre vi fungerar tillsammans, desto roligare blir jobbet. Och tro mig: resultatet blir bättre.
På en av mina tidigare arbetsplatser var vi sju ganska olika personer som satt i ett underdimensionerat rum. Det enda vi hade gemensamt var vårt yrke som tidningsmakare (journalister och formgivare). Men vi skapade en tidning på ett kamratligt vis. Vi trivdes ihop.
När någon slutade, eller skulle vara tjänstledig var det oerhört viktigt att hitta någon som förutom yrkeskunskaper också passade in i gruppen. Vi gjorde flera misstag. Då vi inte lyckades matcha med rätt personlighet blev gruppen orolig, sjukskrivningar ökade, kreativiteten sjönk, resultatet blev en sämre tidning, och den som anställts blev inte kvar så länge.
Nu är inte tidningar det bästa exemplet på vad goda relationer på arbetsplatsen kan betyda. Ett avsevärt viktigare sammanhang är ett sjukhem, där vården kan påverkas om inte arbetskamraterna fungerar ihop. I vissa fall kanske till och med bli livsavgörande. Ett annat exempel är dagis. Vem vill ha sina barn på en arbetsplats där personalen inte trivs med varandra?
"Skicka in ditt CV" står det i platsannonserna, eller så ska man lägga ut det på nätet. Men uppmaningar om de personliga breven är få. Liksom anställningsintervjuer som på allvar handlar om att det är människor och inte maskiner som ska utföra ett arbete.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
