Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Vadå göra en sak i taget?

Min man har gjort en skrivplats åt mig inne i sovrummet, köpt en fin gammal sekretär via Blocket av en gammal tant i Täby. Han bar in en stol och köpte en fin lampa till mig. Trots det sitter jag aldrig där och skriver.
Linda Skugge Publicerad 3 december 2012, kl 10:31

När det klagades på att jag trots min fina plats i sovrummet ändå skriver i köket skrek jag "jag kan inte skriva om det är alldeles tyst och inget händer". Så jag fortsätter att skriva i köket där alla barnen pratar och leker och väsnas och sjunger och alla alltid har en massa hög musik på. Jag vet att det beror på att jag de senaste 13 åren alltid jobbat mitt ibland alla barnen, så nu är jag präglad av det. Jag kan inte få ro om det inte är folk som stojar runt omkring mig. Böckerna jag skriver just nu blir till på kaféer och köpcentra, det går inte att skriva i ett tyst ensamt rum.

Detta att jag i så många år har fått så mycket gjort samtidigt som en massa barn växt upp runt mig gör att jag har en extremt god förmåga att göra många saker samtidigt. Jag kan till exempel utan problem sitta och svara på mejl samtidigt som jag sitter i ett möte. Jag lovar, jag hör er också, brukar jag säga. Jag kan även ta telefonsamtal som kommer in under ett möte utan att missa det som de andra säger.
Detta anses inte riktigt friskt och tillhör naturligtvis inte god hyfs.
Jag har svårt att hantera folk som är långsamma, som inte kan göra fler saker samtidigt. Jag har också svårt för folk som inte kan acceptera att jag multitaskar, som inte litar på att jag kan ta in info från fler håll samtidigt.

Medan jag skriver denna text så kollar jag Ticnet för att köpa biljetter till min dotters julkonsert samt att jag kollar om biljetterna till Thorsten Flincks uppsättning av Paria på Teater Brunnsgatan Fyra ligger ute till försäljning. Jag lyssnar även på Kate Bush för att en gång för alla avgöra hennes tio i topp-lista till en artikel i Mama. Är det Wuthering Heights som hon slog igenom med när hon var tonåring eller är det Running up that hill som är hennes bästa låt? Jag passar på att kolla Amazon också, jag är ute efter en bok av Bill Drummond som heter The Annual report men den finns inte för mindre än 1 500 kronor.

Jag har heller inget tålamod att vänta på folks mejl så jag jobbar enligt fishnet-modellen, det vill säga jag kastar ut fem tio förfrågningar om möte en viss dag och tid och sedan applicerar jag först till kvarn. De som sedan svarar för sent blir ofta sura för att jag så snabbt blev uppbokad. Ja, men svara fortare då! Det uppstår mycket friktion mellan en workoholic och en normal, frisk människa som inte kollar mejlen varje minut.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl