Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Jag skyller allt på facket
"Sjukvårdare hitåt - med språng!" En farbror petade på mig och sa "dom ropa´ på ´na".
Jag bor i en liten by norrut och här tror man sig veta allt om varandra. Rykten florerar. Om mig har jag hört att jag talar sju språk flytande.
En dag ringde en man och berättade att han också var HTF:are. Inget förvånar mig längre, men hur kunde han veta att jag var det? Killen var chef för ett gäng hemvärnare och undrade om jag kunde tänka mig en timmas föreläsning i ABC-sjukvård. Hursa? Jag?
Han hade, sa han, hört att jag gått en kurs. Förmodligen var det kursen Medical English, medicinsk terminologi på engelska, han menade. Han sa inget om de sju språken.
Vi HTF:are måste hålla ihop, fortsatte han, och jag tänkte okej. Efter Skogsmulle, barnens scoutperiod och som varande trebarnsmor klarar man det mesta.
Jag gruvade mig. Den aktuella dagen kom, och jag anlände till skytteföreningens lilla klubbstuga. Kom gjorde också 25 - 30 hemvärnsgubbar. Ingen var yngre än 75 år. Jag började därför mitt anförande med att tala om lyftteknik. Vad skulle vi lyfta? En bår med en "skadad"? Någon bår fanns inte så genom att peka med hela handen på militäriskt vis skickade jag ut två av byns skogsägare för att fälla två slanor, det vill säga alstammar, vid närmaste dike. Det visade sig att yxa och såg fattades, men en av gubbarna hade en kniv.
Medan vi väntade på leverans bekantade sig gubbarna med mig och underhöll sällskapet med berättelser om akuta sjukdomar. De hade öronsusningar, yrsel, högt blodtryck, nyinsatta knä- och höftproteser och ledgångsreumatism.
"Sjukvårdare hitåt - med språng!" En farbror petade på mig och sa "dom ropa´ på ´na". Det visade sig att en av mina skogshuggare skurit ett litet jack i en tumme, som blödde ymnigt.
Jag såg mig desperat omkring och fann ett väggskåp med ett rött kors på och där fanns en sjukvårdsväska, modell större av metall. Väskan gick inte att öppna. Låsen hade rostat igen, men en herre med bajonett på geväret slet elegant upp väskan. Den innehöll en rulle brett plåster med en längd av sådär 20 meter, några flaskor avdunstat innehåll och små kuvert med huvudvärkspulver.
Med min näsduk, doppad i Ramlösa, gjorde jag rent såret. Bajonettfarbrorn högg av en meter plåster och vi hjälptes åt att förbinda hela handen med denna metervara. Det såg ruskigare ut än det var. Den skadade togs ur strid och blev sittande på en stol i ett hörn.
Nu gjorde vi snabbt en bår av två slanor och fyra vapenrockar och en man i åldern 75+ erbjöd sig att vara patient. Jag tänkte börja med att demonstrera konstgjord andning. När jag på mitt professionella (!) vis lagt hans huvud bakåt och nupit till om hans näsa för att kunna blåsa in luft kom jag på att så kunde jag inte göra. Hela byn skulle dagen därpå veta att "fruntimret (jag) kysst Algot". Jag visade därför stående inför de sittande herrarna hur de skulle dra in luft, blåsa in luft, göra ett uppehåll och så vidare och fick samtliga att andas där de satt - det såg ut som om de övade inför en förlossning.
Så här kan det bli när man varit engagerad i HTF. Jag skyller allt på facket!
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
Därför kastar jag mig under köksbordet
När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
