Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Jag skyller allt på facket

"Sjukvårdare hitåt - med språng!" En farbror petade på mig och sa "dom ropa´ på ´na".
Alice Publicerad 13 oktober 2008, kl 10:49

Alice NilssonJag bor i en liten by norrut och här tror man sig veta allt om varandra. Rykten florerar. Om mig har jag hört att jag talar sju språk flytande.

En dag ringde en man och berättade att han också var HTF:are. Inget förvånar mig längre, men hur kunde han veta att jag var det? Killen var chef för ett gäng hemvärnare och undrade om jag kunde tänka mig en timmas föreläsning i ABC-sjukvård. Hursa? Jag?
 
Han hade, sa han, hört att jag gått en kurs. Förmodligen var det kursen Medical English, medicinsk terminologi på engelska, han menade. Han sa inget om de sju språken.  
Vi HTF:are måste hålla ihop, fortsatte han, och jag tänkte okej. Efter Skogsmulle, barnens scoutperiod och som varande trebarnsmor klarar man det mesta.

Jag gruvade mig. Den aktuella dagen kom, och jag anlände till skytteföreningens lilla klubbstuga. Kom gjorde också 25 - 30 hemvärnsgubbar. Ingen var yngre än 75 år. Jag började därför mitt anförande med att tala om lyftteknik. Vad skulle vi lyfta? En bår med en "skadad"? Någon bår fanns inte så genom att peka med hela handen på militäriskt vis skickade jag ut två av byns skogsägare för att fälla två slanor, det vill säga alstammar, vid närmaste dike. Det visade sig att yxa och såg fattades, men en av gubbarna hade en kniv.
 
Medan vi väntade på leverans bekantade sig gubbarna med mig och underhöll sällskapet med berättelser om akuta sjukdomar. De hade öronsusningar, yrsel, högt blodtryck, nyinsatta knä- och höftproteser och ledgångsreumatism.

"Sjukvårdare hitåt - med språng!" En farbror petade på mig och sa "dom ropa´ på ´na". Det visade sig att en av mina skogshuggare skurit ett litet jack i en tumme, som blödde ymnigt.
 
Jag såg mig desperat omkring och fann ett väggskåp med ett rött kors på och där fanns en sjukvårdsväska, modell större av metall. Väskan gick inte att öppna. Låsen hade rostat igen, men en herre med bajonett på geväret slet elegant upp väskan. Den innehöll en rulle brett plåster med en längd av sådär 20 meter, några flaskor avdunstat innehåll och små kuvert med huvudvärkspulver.
 
Med min näsduk, doppad i Ramlösa, gjorde jag rent såret. Bajonettfarbrorn högg av en meter plåster och vi hjälptes åt att förbinda hela handen med denna metervara. Det såg ruskigare ut än det var. Den skadade togs ur strid och blev sittande på en stol i ett hörn.

Nu gjorde vi snabbt en bår av två slanor och fyra vapenrockar och en man i åldern 75+ erbjöd sig att vara patient. Jag tänkte börja med att demonstrera konstgjord andning. När jag på mitt professionella (!) vis lagt hans huvud bakåt och nupit till om hans näsa för att kunna blåsa in luft kom jag på att så kunde jag inte göra. Hela byn skulle dagen därpå veta att "fruntimret (jag) kysst Algot". Jag visade därför stående inför de sittande herrarna hur de skulle dra in luft, blåsa in luft, göra ett uppehåll och så vidare och fick samtliga att andas där de satt - det såg ut som om de övade inför en förlossning.
 
Så här kan det bli när man varit engagerad i HTF. Jag skyller allt på facket!

 

Alice