Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
En solskenshistoria
För någon vecka sedan började jag misstänka att jag i smyg blivit utsatt för ett hemligt arbetsgivarexperiment i syfte att få fram übereffektiv personal. Misstanken visade sig i viss mån vara befogad.
En morgon i november vaknade jag av mig själv, utvilad för första gången på evigheter. Energin höll i sig hela dagen och på bara några timmar producerade jag mer än vad jag vanligtvis gör på en halv arbetsvecka. På eftermiddagen, då jag annars brukar falla i någon slags komaliknande tillstånd, var jag fortfarande full av energi och fick för första gången under hösten lust att utnyttja min friskvårdstimme.
Då började självklart varningsklockorna ringa högt - här måste ligga en hund begraven. Friskvård är inget jag ägnar mig åt frivilligt.
Kan det vara så att någon från personalavdelningen spetsat mitt morgonte med uppiggande illegala substanser? Eller att den superhemliga forskningsavdelningen på Svenskt Näringsliv i lönndom opererat in ett litet chip som tredubblar produktiviteten hos oss löneslavar?
Sedan slog insikten mig - det rörde sig visserligen varken om droger eller chip, men likväl handlade det om ett listigt initiativ från en finurlig arbetsgivare för att öka effektiviteten och minska sjukfrånvaron hos sin personal. Det handlade om en konstgjord sol.
Dagen innan hade jag nämligen gjort reportage på ett äldreboende där cheferna för några år sedan investerade i ett solrum (läs mer här). Sju minuter i solrummet motsvarar en timmes ljusterapi och jag hade tillbringat närmare en timme i rummet. Sjukfrånvaron på det privata äldreboendet var låg, berättade verksamhetschefen och man behöver inte vara forskargeni för att räkna ut varför.
Några dagar senare besökte jag personal på ett företag i Skåne som förädlar sockerbetor och de berättade att även om de kom till jobbet trötta och griniga, försvann missmodet alltid efter några timmars arbete i de upplysta och varma växthusen.
Friskvårdstimmar och motionsbidrag i all ära, vad svenska tjänstemän verkligen skulle behöva för att må och prestera bättre är upplysning. November bjöd på futtiga åtta soltimmar, varav många av oss tillbringade flertalet inomhus i ett unket kontor.
Arbetsgivarna behöver också upplysas: Glöm era våta drömmar om genmanipulerade anställda med åtta armar som varken behöver rast eller ro, bjud istället personalen på resor till sol och värme.
Eller investera i ett solrum, så sparar ni både tid och pengar (tänk bara så mycket handsprit det går åt för åttaarmade übertjänstemän).
Jag efterskänker gärna mitt motionsbidrag om det kan vara till någon hjälp.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
Därför kastar jag mig under köksbordet
När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
