Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Den måste dödas
Vi har myror i skafferiet i vår sommarstuga. En del är röda, en del svarta, en del är små och en del är stora och har vingar. De slår vi ihjäl.
Nu har vi sett orm på tomten också.
Nu har vi sett orm på tomten också.
Då en människa ser en orm följer ett särskilt mönster. Först skriker den som sett ormen. Det är ett skri som kan väcka döda. De som sitter i solstolarna reser sig och går förskräckta fram till den som sett ormen och undrar vad som står på. Den som först sett ormen skriker igen nästan lika högt och pekar:
- Där! En orm!
Ormar hör inget och reagerar därför inte alls. Det bildas nu en halvcirkel med nyfikna människor cirka två meter från ormen. Den ligger där på stenen och solar sig helt ovetande om vilken uppståndelse den förorsakat.
- Den måste dödas, säger den människa som först sett ormen.
De andra i gruppen nickar och en säger:
- Vi måste tänka på barnen. Vi kan inte ha en orm på tomten. Den måste dödas.
Gruppen är nu helt enig.
- Det lär ska gå att bära bort ormar, säger jag försiktigt.
Det är det ingen som låtsas höra utan den människa som först sett ormen säger igen med bestämd röst:
- Ormen måste dödas.
Som stugägare tvår jag mina händer men känner trycket. Jag går och hämtar en spade. Jag slår fler slag med spaden mot stenen där ormen ligger. Slagen ekar mot berg och hav. Efter fem slag faller det lilla ormhuvudet ner på gräset. Jag får beundrande blickar från damerna i gruppen. Lugnet lägger sig och människorna söker sig till solstolarna igen. Jag hör någon i gruppen säga:
- Det var en stor baddare. Skönt att den är död.
De andra nickar instämmande.
Jag tar två pinnar och bär bort den huvudlösa kroppen som fortfarande ringlar sig. Jag kastar den i gräset en bit bort.
Vi har även hare, räv, älg och rådjur i vår närhet. Om något av dessa djur visar sig blir det tyst i gruppen. Då står alla helt hänförda och viskar till varandra.
- Så stiliga djur, så vackert det är här och så trevligt det är att bo så nära naturen.
Men om det är en liten söt mus eller en orm blir omedelbart reaktionen.
- Slå ihjäl det äckliga kräket.
Jag börjar fundera med vilken rätt människan bestämmer över vilka djur som ska få leva och vilka djur som måste dö? Bara för att de råkar visa sig på fel ställe, vid fel tidpunkt och inför fel människor.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
Därför kastar jag mig under köksbordet
När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
