Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Att inte skilja tiden från livet
I vår kultur har vi fått för oss att vi kan skilja tiden från livet. Att det går att hantera tiden för sig och livet för sig. Men man kan inte "ha ont om tid" utan att "ha ont om liv", och det vi i själva verket har ont om är fungerande föreställningar om hur saker och tid hänger samman.
Orealistiska föreställningar leder till att det mesta i livet blir kaos, ett kaos som sedan inte går att reda ut och absolut inte kan förklaras med att man har "ont om tid".
Du kan vara alldeles övertygad om att den fysikaliska tiden, den som med tio siffrors noggrannhet definierar en sekund, sköter sitt oberoende av om du känner dig lugn eller stressad. Det är i stället din upplevelse av tid som du behöver göra upp med. Antingen kan du haka på föreställningen om att det råder en tidsnöd och att du därför hela tiden (och alldeles meningslöst) måste jaga tiden, kosta vad det kosta vill. Eller kan du förlita dig på att de tio minuter som du nu behöver för att läsa denna krönika i lugn och ro och samtidigt tänka efter, de bara kommer till dig medan du läser. Ja, du kan i själva verket inte göra något åt det. Tiden är det mest diktatoriskt generösa som finns. Den kommer och den kommer, ögonblick efter ögonblick, dag efter dag.
Påfallande många är olyckliga i vår tid, trots att så många har "allt" utom just "tid". Själv har jag namngett vår tid till Prenässansen (("pre" som i "före" och "nässans" som i "födelse"). Beteckningen står för att vi tar ut saker i förskott: vi äter innan vi är hungriga och köper saker innan vi har råd med dem. Den har nu pågått så länge att vi har vant oss vid att framtiden måste vara här nu. På så sätt har vi tappat tålamodet. Då är det inte lönt att ha drömmar eller visioner, för sådana kräver ju ett mellanrum mellan nuet och framtiden. Den starkaste representanten för Prenässansen just nu är den vacklande förväntningsekonomin - den som brottas på liv och död med sig själv, den som slår mynt av att det vi nu tror om framtiden är viktigare än det vi nu gör.
Denna konstiga tidsanda finns inte bara i "marknaden" eller på börsen utan också inuti allas våra huvuden. Var du än är, kan du ta upp din mobil och ringa till någon - vips är avståndsberoendet som borttrollat. Internet och de sociala medierna gör det samtidigt möjligt för oss att hålla kontakt med flera och över tid - vips är samtidighetsberoendet borta. Och eftersom vi lär som vi lever (snarare än lever som vi lär), kan vi då tro oss vara gränslösa - och vips är de fungerande sammanhangsföreställningarna borta.
Men det finns faktiskt gränser, nämligen vad du själv kan orka med under ett liv, ett år, en dag, en minut. Det går inte att lösa livsekvationen genom att försöka förmå fysiken att tänja på tidsdefinitionen - det gör den nämligen inte. I stället är det vi människor som får försöka se oss själva och erkänna våra gränser. Och inuti dem försöka återerövra glädjen.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
Därför kastar jag mig under köksbordet
När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
