Trots lappar och påminnelser hängde blombladen och trots att jag handlat frysen full av mat hittade jag tomma McDonalds-påsar när jag kom hem från mina flygningar. Jag planerade allt - från vad barnen skulle ha på sig på dagis, till julfirandet med exakta tider för julklappsöppning.
När jag sen gick upp i arbetstid blev situationen ohållbar. Hur skulle jag kunna ha koll på om barnen var klädda efter väder när jag satt på andra sidan jordklotet?
Kanske är det en kvinnlig sida att vilja ha kontroll på familjeangelägenheterna. Jag har funderat på hur jag skulle reagera till exempel om min man Tony en dag köpt och satt upp nya gardiner i vardagsrummet. Det är inte alltid han ens ser när jag gjort det, medan jag nog inte uppskattat det omvända alls.
Eller om han hade bjudit in några kompisar på middag på lördag. Hade jag uppskattat det utan att bli tillfrågad? Är det också ett kvinnligt behov, att ansvara för den sociala samvaron?
Förresten tittade Tony mig i ögonen en morgon och sa att han hade en överraskning till hemmet. Jag blev genast misstänksam.
- Har du inte sett det när jag kommer från jobbet i kväll ska jag berätta det, sa han.
- Sett vad?
- Nåt nytt i vardagsrummet, sa han, och jag sprang direkt uppför trappan och bara gapade. Ovanför kaminen hängde ett älghorn från den älg han skjutit tidigare under hösten. Hade man missat att se denna pjäs en hel dag hade man varit blind.
Jag bet mig i tungan. Delar av döda djur i vardagsrummet är inte riktigt min grej. Men det sa jag inte, jag gjorde bara ett ansiktsuttryck som visade det. (Älghornet hänger förresten kvar. I nöd och lust heter det, och kompromisser är inte att förakta, jag ser ju hur stolt han är över det.)
Lapparna jag fortfarande skriver och lägger på köksbordet är numera mest som hjälp att komma ihåg i "family-teamwork"-syfte.
"Fredag: Tony klipp 17.00" kan det stå till exempel.
Just till denna klippning hade jag också skickat ett par sms som påminnelse, köerna är långa till frisören och Tonys vecka fullbokad på jobbet, det kunde vara lätt att glömma, tänkte jag.
Denna fredagskväll var Tony sedan på nattlig vildsvinsjakt, och då ska man inte ringa och störa, för då skrämmer ringsignalen bort grisarna. Jag vet att man inte ska ringa, men när jag låg där på soffan började jag plötsligt undra om han hade kommit ihåg klippningen, och slog hans nummer. Många signaler gick fram, men ingen svarade.
Jag lät det gå en kvart, sen försökte jag igen. Då svarade han.
När han kom hem berättade han hur han suttit på passet och hört telefonen, som trots att den var på ljudlöst burrade tydligt i tystnaden. Andra gången det ringde hade grisarna just kommit tillbaka efter första ringsignalens skrämmande ljud, och nu hade han just en stor galt på kornet när den vettskrämd av burrandet sprang därifrån.
- Hej, jo jag undrar, kom du ihåg din klipptid i dag?
- Suck (viskande) ja, jag har klippt mig...
Grisen klarade livhanken. Grisen är säkert hemskt tacksam för det, och lite tacksam är jag också. För på vilken vägg skulle trofén med vildsvinsbetarna ha suttit?