Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Är kontrollbehov kvinnligt?

Förr var jag självutnämnd chef och ansvarig för hela familjens veckoschema, matinköp, föräldramöten och blomvattning. Jag var konstant irriterad för jag ansåg att familjen inte uppskattade denna min självuppoffrande arbetsinsats.
Anette Jernström Publicerad
Anette Jernström

Trots lappar och påminnelser hängde blombladen och trots att jag handlat frysen full av mat hittade jag tomma McDonalds-påsar när jag kom hem från mina flygningar. Jag planerade allt - från vad barnen skulle ha på sig på dagis, till julfirandet med exakta tider för julklappsöppning.

När jag sen gick upp i arbetstid blev situationen ohållbar. Hur skulle jag kunna ha koll på om barnen var klädda efter väder när jag satt på andra sidan jordklotet?

Kanske är det en kvinnlig sida att vilja ha kontroll på familjeangelägenheterna. Jag har funderat på hur jag skulle reagera till exempel om min man Tony en dag köpt och satt upp nya gardiner i vardagsrummet. Det är inte alltid han ens ser när jag gjort det, medan jag nog inte uppskattat det omvända alls.

Eller om han hade bjudit in några kompisar på middag på lördag. Hade jag uppskattat det utan att bli tillfrågad? Är det också ett kvinnligt behov, att ansvara för den sociala samvaron?

Förresten tittade Tony mig i ögonen en morgon och sa att han hade en överraskning till hemmet. Jag blev genast misstänksam.

- Har du inte sett det när jag kommer från jobbet i kväll ska jag berätta det, sa han.

- Sett vad?

- Nåt nytt i vardagsrummet, sa han, och jag sprang direkt uppför trappan och bara gapade. Ovanför kaminen hängde ett älghorn från den älg han skjutit tidigare under hösten. Hade man missat att se denna pjäs en hel dag hade man varit blind.

Jag bet mig i tungan. Delar av döda djur i vardagsrummet är inte riktigt min grej. Men det sa jag inte, jag gjorde bara ett ansiktsuttryck som visade det. (Älghornet hänger förresten kvar. I nöd och lust heter det, och kompromisser är inte att förakta, jag ser ju hur stolt han är över det.)

Lapparna jag fortfarande skriver och lägger på köksbordet är numera mest som hjälp att komma ihåg i "family-teamwork"-syfte.

"Fredag: Tony klipp 17.00" kan det stå till exempel.

Just till denna klippning hade jag också skickat ett par sms som påminnelse, köerna är långa till frisören och Tonys vecka fullbokad på jobbet, det kunde vara lätt att glömma, tänkte jag.

Denna fredagskväll var Tony sedan på nattlig vildsvinsjakt, och då ska man inte ringa och störa, för då skrämmer ringsignalen bort grisarna. Jag vet att man inte ska ringa, men när jag låg där på soffan började jag plötsligt undra om han hade kommit ihåg klippningen, och slog hans nummer. Många signaler gick fram, men ingen svarade.

Jag lät det gå en kvart, sen försökte jag igen. Då svarade han.

När han kom hem berättade han hur han suttit på passet och hört telefonen, som trots att den var på ljudlöst burrade tydligt i tystnaden. Andra gången det ringde hade grisarna just kommit tillbaka efter första ringsignalens skrämmande ljud, och nu hade han just en stor galt på kornet när den vettskrämd av burrandet sprang därifrån.

- Hej, jo jag undrar, kom du ihåg din klipptid i dag?

- Suck (viskande) ja, jag har klippt mig...

Grisen klarade livhanken. Grisen är säkert hemskt tacksam för det, och lite tacksam är jag också. För på vilken vägg skulle trofén med vildsvinsbetarna ha suttit?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl

Krönika

Därför kastar jag mig under köksbordet

När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
Publicerad 5 februari 2014, kl 14:11

I 25 år har visan då och då upprepat sig. Jag känner alltid att det är fel läge.

En dag plockar jag undan i köket i mitt Gävle. Gårdagens stekpanna ser jobbig ut. Just när jag böjer mig ner för att ta upp en kökshandduk som ligger på golvet så där som köks­handdukar ofta gör skymtar jag två Jehovas vittnen öppna grinden. Jag gör därför som jag alltid gör.

Kastar mig ner och hoppas att de inte sett mig. Samma taktik funkar även när 13- åriga jultidningsförsäljare kommer - men det skäms jag lite för. Framför allt skämdes min fru för det en gång.

- Han letar en kontaktlins, ljög hon för 13-åringarna.

Man ska visst ibland liksom försöka se sig själv uppifrån. Jag hörde en föreläsare prata om det i tv. Helikopterperspektivet ska göra att man ser sig själv, sitt liv och sin karriär från en annan vinkel.

Jag tror numera att köksgolvet går lika bra.

Man ser mycket från den vinkeln. Medan jag ligger där och hoppas att Jehovas två vittnen inte ska kika in genom fönstret ser jag till exempel att smulor från brödrosten gömmer sig bakom bordsbenet trots att jag dammsög dagen innan.

Jag ser även en myra, fast det är fel årstid, som mumsar i sig av smulorna. Men framför allt ser jag mig själv.

Medan myran mumsar och jag som gammal fältjägare på nedlagda I5 i Östersund masar mig mot kanten av rummet, ur synhåll för fienden, inser jag varför det alltid varit fel läge när chefsjobben dykt upp.

Om man som 49-åring gömmer sig på köksgolvet för att det är så himla jobbigt att säga till två kvinnor från Jehovas att de kan vittna någon annanstans, ja, hur jobbigt skulle det då inte vara att säga till medarbetare att de medarbetat för sista gången?

Jo, jag vet hur konflikträdd stavas. Men jag vill alltid bara vara snäll.

Jehovas båda vittnen dröjer sig kvar på bron och ringer någon. De pratar länge. Det gör ont i mitt knä. Kökshandduken blir till en platt kudde. Myran börjar se mätt ut. Det gör ont i båda knäna. Då bestämmer jag mig.

Nu ska jag bli en annan. Vem vill ha ont i knäna? Köksgolvsperspektivet har hjälpt mig. Hur svårt kan det vara?

Nej, jag vill inte prata om den yttersta dagen, tack och hej.

Jag ska våga ta konflikter från och med nu.

Fast jag väntar i och för sig tills de går. Jag vill ju inte skrämma dem genom att plötsligt bli återuppstånden från köksgolvet. Men när de försvinner ut genom grinden reser mitt nya jag mig upp och dödar utan samvetskval myran.

Chefskurs nån?
 

OLA LILJEDAHL