Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Vilken väg Littorin?

Glad i hågen lade han raskt ner Arbetslivsinstitutet, och gav pengar till riksmuseet för att där hysa de stora mängder samlad litteratur som tidigare fanns på ALI.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Den främste av alla fanbärare i det nya arbetspartiet Mauderaterna, Sven-Otto Littorin, har måhända fått mer att bita över, än han månne önskat.
I takt med att antalet dödsfall ökar, antalet faktiska olycksfall ökar,och varslen står som spön i backen och folk oroar ihjäl sig i den "hela havet stormar" turbulens som blir fallet i sådana lägen. Då väljer Littorin, utan att ha gjort sin konsekvensanalys att skära stora bitar ur arbetsmiljöns mumsiga kaka.

 Glad i hågen lade han raskt ner Arbetslivsinstitutet, och gav pengar till riksmuseet för att där hysa de stora mängder samlad litteratur som tidigare fanns på ALI.

Vilken stor vinst det är med att bara arkivera allt detta material, i stället för att som tidigare ha detta för samlad forskning inom arbetslivsområdet kan man undra över.  Visst vore det bättre om materialet fanns levande i forskning och utredningar i stället för att samla damm.

Arbetsmiljöverket, "jösses är inte det lite omodernt, där kan man säkert omfördela några miljoner till de behövande på Djursholm och Lidingö", smack så var den lilla transfereringen klar.

Vad detta har inneburit kan vi se direkt.

Ett antal av Arbetsmiljöverkets kontor har lagt ner, eller strukturrationaliserats, med den direkta konsekvensen att vi som arbetar med arbetsmiljö ute på företagen blivit av med en naturlig samarbetspartner.

I många fall har vi snabbt upparbetat andra vägar men tillgången på inspektörer har minskat, drastiskt. Vi vill inte dra några långt gående paralleller till de ökande dödsolyckorna, men man kan ju stilla undra.

Nu har Littorin ju faktiskt kovänt och beviljat ytterligare lite pengar till arbetsmiljön, men bara en bråkdel av vad han redan tagit, cirka 30 miljoner av de cirka 160 han tagit, en omvändelse under galgen.

I flera årligen återkommande undersökningar har Arbetsmiljöverket sett sig tvingade att minska frekvensen på sina undersökningar, både när det gäller nationella satsningar och när det gäller EU-gemensamma undersökningar.

I ett ökande antal fall blir vi regionala skyddsombud ombedda att följa upp påpekanden från arbetsmiljöverket då dom antagligen saknar resurser, både personella och ekonomiska att göra det själva.

Det är i praktiken inte ett stort problem för oss eftersom vi ofta har särskild kunskap om det aktuella företaget, men det innebär att vi skall ta av våra medlemspengar det drabbar oss ekonomiskt negativt och det blir trubbigare då vi ju inte har myndighetens sanktionsmöjligheter.

Där vi tidigare var Europaledande har vi sett att antalet inspektörer i förhållande till arbetade timmar snart börjar närma sig Albaniensnittet...

Där Littorin uttrycker funderingar över det unika med att vi i Sverige har Regionala skyddsombud med bidrag från staten skall han snart bli klar över att unikt i det sammanhanget betyder något positivt.

Så positivt faktiskt, att Italien beslutat att införa lagstadgade krav om både företagsplacerade skyddsombud som Skyddsombud med geografiskt ansvarsområde, (Regionala) och det sker alltså i Berlusconis Italien.

Vi Regionala skyddsombud inom IF Metall vill på detta sätt fästa uppmärksamhet på det ur vårt perspektiv, glasklara resultat som vår främste företrädare inom svensk arbetsmarknad  Sven-Otto Littorin uppnått hittills.

Gud bevare oss för två år till.

Regionala skyddsombud inom IF Metall
Mellersta Älvsborg.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman