Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Vem är diskriminerad?

Nu är måttet mer än rågat! Om en man vägrar ta en kvinna i hand därför att han inte kan tvätta sig efteråt. Vem är då diskriminerad? Hur korkade håller vi i Sverige på att bli?
Åsa Frisk Publicerad

Jag har varit med i facket sedan 1958. 1958-1962 HTF. 1962-2000 SIF/UNIONEN. Därefter pensionärsmedlem i UNIONEN fram till nu. Men nu är det slut. Jag vägrar bidra till en organisation, som är kvinnofientlig pga religiösa tokerier.
//Åke Lindberg

Svar från Chefredaktör Susanna Lundell: Hej Åke! Tack för ditt mejl och för att du hör av dig till oss på tidningen Kollega. Jag beklagar att du har tagit illa vid dig. Det du beskriver är en komplex fråga som inte är helt lätt att besvara.

I det senaste numret av Kollega svarar Unionens chefsjurist Martin Wästfelt på frågan om varför Unionen valt att företräda medlemmen i fråga. Jag citerar Martin Wästfelt:

"Det är Unionens uppgift att företräda medlemmarna. Men det är inte upp till en enskild ombudsman att avgöra om en medlem har rätt eller ej, det avgörs av lag och avtal. Denna gång ansåg arbetsgivaren själv att det var ett fall av diskriminering och valde därför att komma överens om en förlikning i stället för att driva ärendet vidare."

Jag hoppas att Martin Wästfelts svar kan ge dig lite mer information kring hur Unionen resonerar när de företräder medlemmar.

Och jag hoppas naturligtvis att du vill stanna kvar som medlem.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson