Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Varför så bråttom?

Unionen som motpart till arbetsgivaren tycks lägga sig platt i alla avtal som skrivs på i detta "efterkrisens år". Varför?
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Finns det inget kvar att kämpa för? Tror ni som förhandlar att vi som arbetar ute på företagen som har chefer med helt löjliga avtal om bonusar och löner, att vi verkligen vill ha 22-månaders avtal med löneökningar som knappast är värda namnet? Att vi frivilligt avstår två månaders retroaktiv höjning? Att vi verkligen tycker Ni har gjort allt ni kan?

Knappast! Jag har svårt att tro att jag är ensam om att att tycka att ni lägger er platt på marken. Vi har inte bråttom. Vi avvaktar hellre tills efter sommaren om det är vad som krävs för att få ett bra avtal. När konjunkturen vänder. För det gör den. Var så säker. Nästa gång vi ska förhandla fram ett nytt avtal, så vet arbetsgivaren att han kan komma med skambud, Unionen tar ändå inte den strid, som vi ute i landet hade hoppats på. För att få bra avtal, värda namnet!
//Christer Haglund, ordf Unionen i Ringhals Ringhals AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson