Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Varför kränks och förnedras man i detta land?

Jag har universitetsutbildning och arbetat med IT i 20 år. Tyvärr fick jag sparken för 5 år sedan pga personalnedskärningar. Jag har sökt många jobb och bor i en region där det borde dyka upp något förr eller senare. Men de senaste åren har det bokstavligen haglat med nedskärningar, varsel och utlandsflytt bland företag. Tyvärr har jag hamnat i Fas 3. Det var inte riktigt min plan här i livet.
Publicerad 13 maj 2014, kl 12:52

Arbetsförmedlingens insatser har inte hjälpt trots min yrkeserfarenhet och utbildningsnivå. Det sägs att man blir ratad av rekryterare om man har varit arbetslös för länge.

Inte nog med det jag är mer eller mindre tvingad att delta i Fas 3 hos en anordnare annars förlorar jag min dagpenning eller ersättningsdagar. Jag får göra uppehåll för studier i max 1 år och då krävs det intyg från lärosätet att jag studerar. Jag får inte göra uppehåll utan anledning då förlorar jag min dagpenning och hamnar på mininivån 320 kr.

Jag har rätt till 20 dagar semester. Hade jag varit anställd på Arbetsförmedlingen hade jag haft 40 dagar.  Jag tycker att man behandlas omänskligt och straffas hårt i det här landet när man försöker göra allt man kan för att kompetensutveckla sig och söka arbete, man möts av byråkrati och snåriga regelverk som begränsar, man skulle kunna diskutera vilka rättigheter man har, mänskliga rättigheter? Jag tycker det är absurt och skrämmande både från myndigheter och företag. Inte undra på den psykiska ohälsan ökar.

Varför inte förenkla regelverket med studier? Varför max 1 år? Vilket är samhällsekonomiskt försvarbart, studier eller fas3? Fas 3 resten av livet, hur mänskligt är det och ur ett samhällsperspektiv?

Varför får man inte göra uppehåll utan att straffas hårt och förlora sin dagpenning?
//Chockad

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson