Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Varför inte vissla tillsammans?
Plötsligt händer det. Det började, fast det förstod jag inte då, med en rejäl utskåpning under ett PU-samtal över min "totala initiativlöshet." Förvåningen över att någon kunde uppfatta mitt sätt att vara så diametralt fel gjorde mig mållös. Det stämde ju överhuvudtaget inte.
En eftermiddag, några månader senare, sveper chefen förbi.
- Vi måste prata med dej! Kom med här!
I det tysta rummet väntar en representant från HR. Chefen bläddrar i sina papper, vänder sig mot mig:
- Du ligger alltid sämst till i våra enkäter. Du är slarvig, stavar fel, skriver så folk inte förstår, remissomgångarna är för långa, allting tar för lång tid...
- Det där stämmer inte alls med min bild.
- Vi har frågat intervjupersoner och beställare, samtliga säger samma sak.
- Men jag får ofta synpunkter som "bra text", och bra skrivet", och så vidare... - Vilka har klagat?
- Det är konfidentiellt!
- Varför har ingen sagt något till mig?
- Det har jag gjort flera gånger!
- ??????????????????
Ordlös igen. Varken chefen eller någon annan hade för mig berättat om när, var och hur kundenkäterna gjordes och definitivt aldrig diskuterat något resultat med mig.
HR: Du är över 65. Du kan gå i pension
- Men, det vill jag inte. ( Ett halvår tidigare hade jag, från arbetsgivaren fått erbjudande om att jobba kvar till 67 och jag hade, efter moget övervägande, accepterat. )
Chefen: Det finns inget som helst arbete här för dig, varken som skribent eller i projekt.
HR: Du får börja i växeln.
- Jag kan ju inte växeln
- Det kan man lära sig.
(Tystnad)
- Jaha, ska jag gå hem nu?
- Nej, du fortsätter som vanligt tills vi hittar något annat åt dig.
Jag går till Unionens lokala personalombud.1. De är inte informerade 2. Upplyser chefen om att en omplaceringsutredning måste göras. Jag erbjuds därefter ett sex månaders vikariat som arkivarbetare 50 mil från min hemort. Efter drygt 20 år som allt från tidningsmakare, redaktör, kommunikatör till skribent på landets största energiföretag fick man alltså sparken utan förvarning. Chefen som fick katastrofala siffror i den senaste medarbetarundersökningen klättrar vidare uppåt i hierarkin. Efter att det blev känt vad som hänt mig, fick jag från påfallande många kollegor höra hur missnöjda de var med och hur riktigt illa några av dem hade blivit behandlade av denna chef.
Varför visslade vi inte tillsammans?
//Agneta
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?
När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
