Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Våra medlemmar måste kunna sjukskriva sig

Har egenföretagare och kombinatörer råd att sjukskriva sig? Nej, trots att vi bor i ett välfärdssamhälle som uppmuntrar till företagande är svaret: det är inte alls säkert.
Åsa Frisk Publicerad

Vissa heltidsarbetande som kombinerar firma och deltidsanställning (kombinatör) sjukskriver sig aldrig, eftersom det inte är någon mening med att begära sjukpenning. Eller som en medlem i Journalistförbundet nyligen uttryckte det:

”Jag har inte tagit ut en enda sjukdag sedan jag började som egenföretagare och inte anmält en enda vabb-dag med barnen trots att jag förstås också varit hemma med dem, men när de inte varit så sjuka har jag försökt bedriva så kallad vobb, vård av sjukt barn och jobb, samtidigt”.


En annan medlem nekades sjukersättning eftersom han bara hade jobbat i fem månader i sträck som anställd. Då räknades inte dessa inkomster alls. Hans problem: eftersom han hade firma måste han ha arbetat i sex månader för att Försäkringskassan skulle bli nöjd. Först efter en process med överklagande fick han en deltidsersättning. Andra berättar för oss att de inte orkar ta fajten.

Efter att under många år ha tagit del av hur våra medlemmar nekas en sjukpenning och VAB-ersättning som baserar sig på den reella inkomsten vill vi – återigen - uppmana våra politiker att ta ansvar. Det finns nu också ett gyllene tillfälle, då frågorna om vår trygghet ska avgöras nästa år. Socialförsäkringsutredningen har nämligen arbetat i över fyra år, och slutbetänkandet lämnas den 31 januari 2015. Vi har länge försökt få politikerna och utredningen att få upp ögonen för våra problem. Fem riksdagsledamöter från utredningen medverkade nyligen i Mälardalens Frilansklubbs seminarium Hur ska det bli med egenföretagarnas sociala trygghet i framtiden? Politikerna – med hela färgpaletten från M till V - lyssnade och ställde frågor. De ville veta hur (illa) sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna fungerar för oss frilansare idag. Vi berättade. Men vår motfråga om vilka förslag utredningen hittills kommit fram till för en bättre social trygghet för frilansare möttes med tystnad. Istället fick vi lyssna till bortförklaringar och veta vad vi redan visste. Att frilansarnas och kombinatörernas frågor är svårlösta, att utgångspunkten för trygghetsförsäkringarna fortsatt är de fastanställda, att våra frågor därför lätt hamnar mellan stolarna. Och det trots att riksdagsledamöterna inte var omedvetna om att allt fler jobbar i otrygga anställningar och kombinerar med firma.

För faktum är:
*att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) en frilans idag får av Försäkringskassan står och faller med vilken handläggare hen får
*att många frilansare vare sig sjukanmäler sig eller vabbar - vilket tydligt framgår av våra medlemskontakter

Problemet är att de som kombinerar a-skatt och f-skatt i praktiken får så lite i sjukpenning att de inte sjukskriver sig. Förutom att det handlar om en myndighet som agerar godtyckligt, handlar det också om brister i lagstiftningen. Det finns regler som ter sig som något Kafka skulle ha varit stolt över att fantisera ihop. Till exempel uppmanar Försäkringskassan våra medlemmar att anmäla sig till arbetsförmedlingen för att få sjukpenning, trots att de inte varit arbetslösa. En heltidsarbetande medlem beskriver det så här:

När jag blev ombedd att redovisa min inkomst hade jag tre inkomstkällor att utgå ifrån. Trots att jag jobbat en betydande del av året kunde Försäkringskassan inte räkna med någon del av min inkomst eftersom anställningen varit tillfällig och jag inte varit inskriven som arbetssökande(!) på Arbetsförmedlingen mellan mina inhopp”.

På vårt seminarium lyssnade de fem riksdagsledamöterna uppmärksamt på oss. Berömde oss för att vara entreprenörer och egenföretagare. Däremot hade de inga svar på våra frågor hur en frilans ska få samma sociala trygghet som en anställd. Nej, istället bad de oss komma med förslag på vad som behöver göras för att ge frilansjournalister samma sociala trygghet som alla andra. Det är provocerande att politikerna bollar tillbaka frågan till oss. Frilansare betalar i likhet med alla andra skatt till socialförsäkringssystemet, och ska därmed självklart ha samma sociala trygghet som alla andra.
Våra organisationer – Journalistförbundet, TCO och Klys – jobbar med frågan, och när det gäller vissa av absurditeterna – som till exempel kravet på att heltidsjobbande kombinatörer ska anmäla sig till Arbetsförmedlingen för att få sjukersättning – så har TCO redan tagit fram förslag. Andra TCO-förslag är att vi måste kunna få reda på hur stor vår ersättning blir vid sjukdom, att Försäkringskassan måste vara skyldig att lämna besked om nivån redan innan hen blir sjuk. Ersättningsnivån borde också kunna basera sig på prognosticerad inkomst ifall den har ändrats den senaste tiden.

Politiker, det är dags att ta tillfället i akt. Er utredning är nu inne på sitt femte år. Nu har ni en möjlighet att lägga skarpa förslag, och det finns en enighet om att något bör göras. Vi ser fram emot era förbättringsförslag 2015.

//Rickard Jakbo
Gert Lundstedt
– Ordförande i Frilans Riks respektive Mälardalens Frilansklubb inom Journalistförbundet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman