Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Välkommen till Alliansen S

Hur förhåller sig socialdemokraterna till hela Folkets Sverige? Att socialdemokraterna administrerar en borgerlig budget gör det oundvikligt att fråga sig om var någonstans står socialdemokraterna politiskt. Att Stefan Löfven och hans S och MP regering kom överens med Allianspartierna – i syfte att underlätta för en minoritetsregering att kunna regera – behöver inte i sin helhet betyda att medborgarna är nöjda med en sådan uppgörelse som tenderar att befästa blockpolitiken i Sverige.
Publicerad

Utan för medborgarna är det viktiga att politiken är sakinriktad, pragmatisk och handlingskraftig, inte som det blev efter valet när det politiska spelet om riksdagsmakten resulterade i en närmast icke-fungerande riksdag som följd.

Sverige försattes i ett politiskt vakuum, där riksdagspolitiker agerade som de var med i en idoltävling i retorik utan något egentligt politiskt innehåll och där retoriken frikopplades ifrån politiken. Den politiska situationen utmynnade i olika anklagelseakter som kan liknas vid underhållning med ett fåtal huvudrollsinnehavare. Det gäller för medborgarna att kunna se skillnaden mellan och ännu viktigare att förstå att motsättningarna i riksdagen inte existerar utan anledning.

Det är djupt olyckligt om medborgarna serveras en föreställning om att motsättningarna i första hand har sin grund i bristande konsensus mellan partiledarna i riksdagen. I grund och botten handlar konflikten om de allt djupare klyftorna mellan de medborgare som gynnas och de som missgynnas. Det är inte svårt att förstå att de välbärgade medborgarna vill ha kvar den politik som gynnat dem de senaste åtta åren och de som har missgynnats vill ha en tydlig förändring.

Riksdagspartierna har kompromissat bort ideologin till fördel för regeringsmakten. Frågan om vilket samhälle medborgarna vill ha är det ingen av de etablerade partierna som talar om. På sin höjd kan de sträcka sig att reda ut vissa medborgarens plånboksintressen och inte frågor som rör en bredare allmänhet. Det har uppstått en känsla hos folk i allmänhet att politikerna givit upp varje plan för att minska klyftorna, arbetslösheten eller på allvar satsa på välfärden.  Detta har gjort att de mest missnöjda medborgarna lägger sin tilltro till olika missnöjespartier.

Det grundläggande problemet är det saknas några tydliga skiljelinjer inom svensk politik. Här går det att sätta ett likhetstecken mellan de båda politiska blocken. Ett tydligt ideologiskt inslag som visar var skiljelinjen går är det som krävs. Annars finns det en fara att otydligheten på sikt kommer att leda till ett medborgerligt ointresse för politik. Medborgarna behöver få höra av Stefan Löfven att socialdemokraterna är ett regeringsparti i opposition mot den orättvisa politik de borgerliga partierna står för. Det skulle vara ett tydligt ideologiskt ställningstagande.

Det är inget fel i kompromisser och samförstånd, det är en viktig del av all politik. Men det är lika viktigt med att inte undvika konflikt. Var är socialdemokraterna inte beredda att kompromissa om? Står de fast vid höjd a-kassa? Är de beredda att ta strid för att stoppa vinsterna i välfärden? När det gäller blocköverskridande överenskommelser måste medborgarna få veta vart partiets gränser går, annars kommer Stefan Löfven framstå som en politisk vindflöjel. För att inte socialdemokraterna helt ska riskera att förinta sin vänstersida måste de bli tydligare i sin profilering kring frågor om jobben och välfärden. För när det kommer till fortsatta skattesänkningar och marknadsanpassningar av det offentliga kommer socialdemokraterna alltid att vara nummer två. Målet för socialdemokratin kan väl inte vara att blidka samarbetsovilliga allianspartier, utan det måste väl vara att föra en socialdemokratisk handlingskraftig politik.

Patrik Wikström

 

 

 

 

 


 

 

Välkommen till Alliansen S

 

 

Hur förhåller sig socialdemokraterna till hela Folkets Sverige? Att socialdemokraterna administrerar en borgerlig budget gör det oundvikligt att fråga sig om var någonstans står socialdemokraterna politiskt. Att Stefan Löfven och hans S och MP regering kom överens med Allianspartierna – i syfte att underlätta för en minoritetsregering att kunna regera – behöver inte i sin helhet betyda att medborgarna är nöjda med en sådan uppgörelse som tenderar att befästa blockpolitiken i Sverige. Utan för medborgarna är det viktiga att politiken är sakinriktad, pragmatisk och handlingskraftig, inte som det blev efter valet när det politiska spelet om riksdagsmakten resulterade i en närmast icke-fungerande riksdag som följd.

 

Sverige försattes i ett politiskt vakuum, där riksdagspolitiker agerade som de var med i en idoltävling i retorik utan något egentligt politiskt innehåll och där retoriken frikopplades ifrån politiken. Den politiska situationen utmynnade i olika anklagelseakter som kan liknas vid underhållning med ett fåtal huvudrollsinnehavare. Det gäller för medborgarna att kunna se skillnaden mellan och ännu viktigare att förstå att motsättningarna i riksdagen inte existerar utan anledning.

 

Det är djupt olyckligt om medborgarna serveras en föreställning om att motsättningarna i första hand har sin grund i bristande konsensus mellan partiledarna i riksdagen. I grund och botten handlar konflikten om de allt djupare klyftorna mellan de medborgare som gynnas och de som missgynnas. Det är inte svårt att förstå att de välbärgade medborgarna vill ha kvar den politik som gynnat dem de senaste åtta åren och de som har missgynnats vill ha en tydlig förändring.

 

Riksdagspartierna har kompromissat bort ideologin till fördel för regeringsmakten. Frågan om vilket samhälle medborgarna vill ha är det ingen av de etablerade partierna som talar om. På sin höjd kan de sträcka sig att reda ut vissa medborgarens plånboksintressen och inte frågor som rör en bredare allmänhet. Det har uppstått en känsla hos folk i allmänhet att politikerna givit upp varje plan för att minska klyftorna, arbetslösheten eller på allvar satsa på välfärden.  Detta har gjort att de mest missnöjda medborgarna lägger sin tilltro till olika missnöjespartier.

 

Det grundläggande problemet är det saknas några tydliga skiljelinjer inom svensk politik. Här går det att sätta ett likhetstecken mellan de båda politiska blocken. Ett tydligt ideologiskt inslag som visar var skiljelinjen går är det som krävs. Annars finns det en fara att otydligheten på sikt kommer att leda till ett medborgerligt ointresse för politik. Medborgarna behöver få höra av Stefan Löfven att socialdemokraterna är ett regeringsparti i opposition mot den orättvisa politik de borgerliga partierna står för. Det skulle vara ett tydligt ideologiskt ställningstagande.

 

Det är inget fel i kompromisser och samförstånd, det är en viktig del av all politik. Men det är lika viktigt med att inte undvika konflikt. Var är socialdemokraterna inte beredda att kompromissa om? Står de fast vid höjd a-kassa? Är de beredda att ta strid för att stoppa vinsterna i välfärden? När det gäller blocköverskridande överenskommelser måste medborgarna få veta vart partiets gränser går, annars kommer Stefan Löfven framstå som en politisk vindflöjel. För att inte socialdemokraterna helt ska riskera att förinta sin vänstersida måste de bli tydligare i sin profilering kring frågor om jobben och välfärden. För när det kommer till fortsatta skattesänkningar och marknadsanpassningar av det offentliga kommer socialdemokraterna alltid att vara nummer två. Målet för socialdemokratin kan väl inte vara att blidka samarbetsovilliga allianspartier, utan det måste väl vara att föra en socialdemokratisk handlingskraftig politik.

 

 

Patrik Wikström

 

Örebro

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 


 

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman