Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Tanka upp

Åsa Frisk Publicerad

Köpte en  helt ny bil hos företaget Bilia i Solna

Att det blev Bilia i Solna berodde på att de erbjöd lägsta pris mot motsvarande bil från Nordiska bil i Luleå.

Bilen beställdes och jag kunde följa på Volvos hemsida steg för steg det som utfördes på just "min bil".

I ett av momenten skriver Volvo att bilen tankas upp. Wow kan det vara sant tänkte jag. Vilken fin gest av Volvo!

Jag och säljaren på Bilia Haga norra i Solna enades om leveransdag.

Jag åkte ner eller lättare sagt flög ner.

Jag fick inte se bilen innan jag hade betalat. När jag hade betalat öppnade säljaren låsen på bilen. Jag såg att det var inte den bil jag hade beställt. De mörktonade rutorna var otonade. Emblemen på bakluckan satt kvar även om jag hade beställt en bil utan emblem. Alla rutor var invändigt täckta av smuts likväl som insidan av dörrpanelen. Det märkligaste var Volvos löften om att bilen tankas upp. Det fanns ingen spolarvätska och dieseltanken var nästan tom.

Jag påtalade direkt allt för säljaren som ignorerade mig helt och hållet. Säljaren hade ju fått betalt för bilen ca 485 000 kronor och hans bonus var räddad.

Säljaren körde ut min bil och kastade nyckeln till mig.

Nu står jag här med en bil som är ofullständig trots att jag har betalt den

Försäljningschefen lovar i ett mail en kompensation av 20 liter bensin till en dieselbil. Ja, ni läser rätt. Så mycket vet man på Bilia om motorer och drivmedel.´Kan tilläggas att jag har en diesel bil.

Som tips till er andra, gå in på http://www.autopedia.se/ och kontrollera bilhandlaren innan du bestämmer dig för att köpa en bil. Titta gärna hur Bilia i Solna klarar sig bland andra leverantörer

//Trött på Volvos slingranden

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson