År 2003 ändrades lagen om anställningsskydd, LAS. Den som vill, har sedan dess rätt att arbeta fram till 67 års ålder. I teorin vill säga, men i praktiken har inte alla den möjligheten.

Arbetsförmedlingens regler kring arbetsmarknadspolitiska stöd följde nämligen inte med när lagen ändrades. Möjligheten att få arbetstekniska hjälpmedel, personligt biträde och lönebidrag upphör fortfarande vid 65 års ålder.

Konsekvensen är att vi som har någon funktionsnedsättning inte är garanterade samma rättigheter som andra. Även om vi vill och kan fortsätta jobba efter 65 har vi inte den valmöjligheten, om vi behöver tekniska hjälpmedel eller annat stöd för att jobbet ska fungera.

Sven Otto Littorin och hans föregångare har haft mer än sex år på sig att ändra arbetsförmedlingens haltande regler. Men den politiska viljan saknas. Så här sa Litorin när frågan nyligen togs upp i riksdagen:

"Det övergripande målet för arbetsmarknadspolitiken är att bryta utanförskapet för de personer som står längst från arbetsmarknaden och att de arbetsmarknadspolitiska

resurserna i första hand ska riktas till dessa arbetssökande. Enligt regeringens mening tillhör inte personer över 65 år denna grupp. Med tanke på att

den som fyllt 65 år har sin försörjning tryggad genom garantipension är en anvisning av förlängt lönebidrag eller hjälpmedel inte generellt sett motiverad".

Denna orättvisa måste kallas vid sitt rätta namn. Det är åldersdiskriminering av personer med funktionsnedsättning.

Alliansregeringen och särskilt arbetsmarknadsministern borde tänka om. Eller ska du, Sven Otto Littorin, gå till val med kluven tunga? Tänker du fortsätta hävda arbetslinjen samtidigt som du behåller arbetsförmedlingens diskriminerande regler?

Björne Karlsson
Synskadades Riksförbund