"Jag tror inte att någon utsätter den man tycker är oattraktiv för sexuella trakasserier", säger hon, och visar därmed att hon sitter kvar i den vanliga men felaktiga uppfattningen att sextrakasserier bara är en sorts variant av ett legitimt förhållande mellan en man och en kvinna - att det i grunden handlar om attraktion och beundran, som sedan gått "lite över styr" eller blivit lite för "intensivt". Artikelförfattaren spär på detta genom att använda formuleringen "han [sic] kanske är så förälskad att han inte ser klart".

Detta är samma tankesätt som ligger bakom dom som säger "äsch, ta åt dej, det är väl bara smickrande" till den som tex. fått kommentarer om sina bröst av sin kollega.

Det är så fel så man blir alldeles ledsen. Sexuella trakasserier har inget med attraktion, relationer, förälskelse eller romantik att göra, det handlar helt och hållet om makt och förtryck. Visst kan enskilda fall ha sin begynnelse i en sådan situation men som företeelse är sexuella trakasserier någonting helt annorlunda. Det är som att säga att våldtäkt bara är en form av sex, snarare än den våldshandling det är.  

Dessutom är det bevisligen fullt möjligt, t.o.m vanligt skulle jag gissa, att trakassera någon sexuellt som man INTE är attraherad till, det behöver man inte vara någon expert för att föreställa sig. Kommentarer om hur ful en är, att insinuera att ingen vill ligga med en, att fråga en om ens (obefintliga, harf harf harf) sexliv, etc etc etc är i allra högsta grad sexuella trakasserier, trots att det är motsatsen till attraktion som uttrycks.

Sen pratar Anneli Häyrén Weinestål uteslutande om män som trakasserar kvinnor, vilket är väldigt otidsenligt och orättvist. Tjejerna som kommenterar chefens rumpa, killarna som fryser ut gaykillen, transan som det skvallras om, tjejen som särbehandlas för att hon är gift med en tjej, bikillen som inte vågar komma ut på jobbet pga en rå stämning i omklädningsrummet - vad är det om inte sexuella trakasserier? Tex. kunde artikeln lagt mer vikt vid de specifika problem som män ofta upplever när de utsätts för trakasserier - de blir inte bara påverkade av själva påhoppen, utan måste också hantera konflikten mellan att bli gjord till ett offer och sin maskulinitet, vilket skapar ytterligare psykisk problematik.

Slutligen uttrycker Anneli Häyrén Weinestål sin åsikt (efter sensationalistiska antydningar om dramatik och självmord) att det bästa en kan göra "för sin hälsa" är att bara ta sig därifrån utan att stå upp för sig själv, uttrycka sina värderingar eller säkra några påföljden för trakasserarna. Det tycker jag är högeligen oansvarigt av en sk "expert". Visst, det kan vara skitjobbigt att stå upp och säga ifrån, och inte minst att skaffa sig upprättelse, men om man inte gör det så ändras ju ingenting och skithuvena (ursäkta) får härja som dom vill med nya offer.

Artikeln borde fokuserat mycket mer på det stöd som finns att få och hur man ska göra för att överleva processen, istället för att uppmuntra en att bara fly undan.

Hela tonen i artikeln känns ömsom avskräckande och ömsom uppgiven. Bara detta att ni använder ordet "vågade" i rubriken på delen om de tre som tagit sina fall till domstol sänder meddelandet att detta är något farligt och riskfyllt att göra. Resultaten, tex 75000kr i skadestånd, är skrivna i den minsta möjliga storlek längst ner, istället för i rubrikerna.

Och sen skriver ni att det finns "tre domar" på DO's hemsida. Tre domar på två år? Inte uppmuntrande direkt.  Ni kanske kunde förklarat att det är så få (gissar jag) för att väldigt få anmälningar görs, pga att de flesta situationer utreds i andra instanser? Hela effekten av spalten under rubriken "Många drar sig för att anmäla" blir att förstärka intrycket att en måste vara en exceptionell individ för att ta tag i sin situation, och än mer för att lyckas få någon upprättelse.

Varför inte en sidebar om hur en kan, inom lagens ramar, dokumentera och samla bevismaterial mot den som trakasserar? Filma, fota, spela in? Hur man kan gå ihop med kollegor som utsatts för liknande?

Hela artikeln blir sammantaget en väldigt smal och onyanserad bild av problemet med sexuella trakasserier, ett problem som verkligen behöver pratas om och en fråga som facket är i en utmärkt position att ta upp. Besviken!

Karin Lundgren