Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Sluta proklamera antifeminism och sexism

Har läst er artikel "Vägrade skaka hand - får 30 000 i skadestånd" och kan inget annat än att ifrågasätta er moral.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 5 augusti 2013, kl 10:39

Kära unionen!

Har läst er artikel "Vägrade skaka hand - får 30 000 i skadestånd" och kan inget annat än att ifrågasätta er moral. Har ni någon alls? Det är för mig ett mirakel hur ni så öppenhjärtigt kan hjälpa till att ordna ett skadestånd till en person som begått en sån uppenbart kvinnoföraktande handling. Ur ett feministiskt perspektiv har ni tagit er tillbaka till medeltiden. Jag kan inte fatta hur ni kan få en handskakning med en kvinna att framstå som "kränkande" och "diskriminerande". Handlar det bara om att Unionen ska vinna mål oavsett situation?

Jag lider med alla kvinnor som läst och hört om detta och att de i Sverige år 2013 förväntas acceptera en sådan bländande intolerans mot kvinnor! Jag förstår att man inte kan tvinga någon att göra något som denne inte vill, men att belöna kvinnoförakt (ja, det är signalen som ni ger) på detta vis är bortom alla rimliga gränser för politik/religion/kultur eller vad det än månde vara.

Jag tror på jämlikhet och alla människor lika värde men detta är allt annat än just det. Sverige har kämpat hårt för kvinnors lika rätt i många saker - hur kan ni så lättvindigt kasta det åt sidan? Jag är bestört över det jag läst.

/ Mattias Larsson, en medlem som inte längre kan identifiera sig med sin fackförening
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson