Du inleder krönikan med att skriva att du blir otroligt provocerad av människor som klagar på att de är sönderstressade, trots att de bara har en anställning och inte, som du, driver egna företag. Fine, så långt kan jag acceptera det du skriver, vi har trots allt rätt till egna åsikter i vårt land.

Det som förvånar mig, är när du fortsätter att skriva, att trots att vi vanliga anställda klagar, så får vi vår feta lön varje månad den 25:e. Jag tar då dina ord om hur länge du har drivit egna företag (och vad jag då förstår, aldrig har haft en vanlig anställning) som ett bevis på att du inte har förstått någonting. Det är ju faktiskt så att lön inte är något som utbetalas till någon, beroende på om och hur lite man klagar. Lön är något som en arbetsgivare betalar ut för utfört arbete. Det borde väl du veta som är arbetsgivare, eller betalar du inte ut lön till de av dina anställda som klagar?

Vidare så menar du att vi som vanliga anställda inte har någon rätt att klaga, eftersom vi, till skillnad från dig, inte behöver arbeta och sälja samtidigt. För det första, du har själv valt din arbetslinje, dvs. ingen har tvingat dig att driva eget. För det andra, om du var det minsta bekant med stress och stressforskning så borde du ha kunskap om att de flesta forskare idag är ganska eniga om att stress inte enbart beror på mängden arbete, utan också på vår möjlighet att påverka vår arbetssituation. En ofta använd modell är den så kallade krav-kontrollmodellen, som används för att analysera psykosociala arbetsförhållanden och deras effekter på vår hälsa. Enligt modellen så är det som är avgörande för om vårt arbete leder till negativa stressreaktioner, den upplevda känslan av krav och kontroll. Om jag ska ta till lika grova generaliseringar som du gör i din krönika, så påstår jag att du borde vara mindre stressad än en vanlig anställd, eftersom du har större makt och inflytande över din arbetssituation än vad jag som vanlig anställd har. Men tänk, Linda, riktigt så enkelt är det inte. För det är även en sak till som du gör som är direkt felaktig, du jämför andra med dig själv, och tror att du kan hävda att du har mest rätt utifrån dina egna upplevda känslor. Har du hört talas om Hasse och Tages revysketch där Tage berättar att han har trampat på en spik och har ont: Hasse replikerar och säger att, du har väl inget att klaga på, under Franska revolutionen högg de huvudena av folk, så de hade nog varit glada om de hade fått en spik i foten. Tänk på det nästa gång du uttalar dig om andra människors rätt till en känsla. För min känsla är min, och bara jag kan avgöra om den är verklig och viktigt för mig, ingen annan.

Jag avslutar med att skriva att jag tycker det är oansvarigt av Kollega att publicera nämnda krönika, då den inte säger ett dyft, utan mer är en enda lång klagovisa av en bitter person. Men det kanske var det som var hela syftet med publiceringen, att få reaktioner. I så fall beklagar jag Linda, det är inte din yrkesskicklighet som har förlänat dig plats i tidningen, utan det faktum att ett taffligt arbete, alltid är ett taffligt arbete, men kan som underhållning ändå ha ett visst (om än mycket begränsat) värde.
//Jenny Eriksson