Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Påstådd gräddfil för idrottare

Jag måste svara signaturen "Bosse" som ansåg att idrottare på något sätt skulle ha gräddfil i sjukvården!
Åsa Frisk, InsändaredatktörÅsa Frisk Publicerad
Att väntetiden i svensk sjukvård är oacceptabelt lång, det håller jag med om, har själv varit med om det och även sett nära och kära drabbas.
 
Men att börja skilja på hur fort man bör få vård baserat på om man anses ha orsakat skadan själv eller inte, det
förstår jag inte hur någon kan ens tänka tanken att göra! För vart drar vi då gränsen? Åka bil är mycket farligare än att tex
flyga, ska trafikoffer få vänta i kön eftersom de ju var dumma nog att sätta sig i en bil? Eller ska en rökaren få vänta när den blir sjuk,
det är ju frivilligt att röka? Äta/inte äta sig till olika sjukdomar, det kan vi ju också, ska det också anses självförvållat och bli längre bak i kön?
Hur vi ska se på människor som försöker begå självmord med det resonemanget, det vågar jag inte ens tänka på!
I så fall kan man ju ta med de som drabbats av utmattningsdepression som "Bosse" nämnde som en enligt honom kategori sjuka som får stå tillbaka. Det är väl frivilligt att arbeta och ha ett liv som gör att man får en utmattningsdepression om man ser på det sättet som "Bosse" nämner?
Kanske ska de som sitter still på en stol och arbetar och sedan sitter lika stilla hemma på fritiden ha gräddfilen i vårdkön? För de orsakar ju
inga större skador på sig själva, typ benbrott som idrottare får. Men hur gör vi då med det faktumet att de som är extremt stillasittande är
de som med tiden får mer eller mindre skador pga sitt stillasittande?
 
//Lena Björk

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson