Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Ovilja att anpassa sig till nutid

Varför måste ni förpesta omslaget med bilder på den där avskyvärda människan Pontén? Visst, det är trist att han blir utsatt för hot och andra dumheter, det är absolut inget jag ställer mig bakom, men att försöka glorifiera hans insatser för att stävja vad som har varit och fortfarande borde vara en laglig handling genom att ge karln mediautrymme i en facklig tidning där han får sprida sina förlegade idéer vidare, vad vill ni säga med det? Ställer ni er bakom antipiratbyrån ideologiskt?
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Hans (eller hans arbetsgivares kanske man snarare ska säga) tveksamt lagliga metoder och sätt att försöka stävja vad jag vill kalla teknisk och samhällelig utveckling hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Det handlar om en ovilja från branschen att anpassa sig till nutiden, inte om att vanligt folk kopierar musik eller film på nätet med tveksamma anklagelser om uteblivna inkomster som ingen kan motivera förutom branschfolket själva eller "utredningar" på uppdrag av branschfolket.

Att folk fortfarande likställer kopieringen av digital information med att stjäla bilar och snatta i butiker visar ju bara på att nånting är skevt, det var bara 4 år sen (om jag inte missminner mig) som det blev olagligt att ladda hem upphovsrättsskyddat material från nätet, förmodligen har det pågått i säkert 20 år men inte tusan har mediaindustrin gått bankrutt för det. Det är bara det att först nu börjar de bli omkörda av den nya tekniken och istället för att anpassa sig så sliter de med näbbar och klor för att sprida en uppfattning om att det som var lagligt för 5 år sen nu kommer att leda till att kulturen kommer att dö ut, vilket de tyvärr har lyckats allt för bra med i många fall när man läser en del kommentarer på nätet, pyttsan säger jag. Vad har vi lärt oss av historien egentligen? Förut var det kassettbanden som skulle döda musiken, innan dess var det radio, innan dess var det inspelad musik överhuvudtaget (stumfilmsmusikerna rasade!).

Jag anser att man ska kunna tjäna pengar på att skapa kultur, men det är ingen rättighet. Skapar man något som folk vill ha så betalar folk eller vill åtminstone betala för det på det ena eller andra sättet, har man inte det då ska man tänka sig för innan man bestämmer sig för att lägga sina ägg i den korgen. Tillgång och efterfrågan har en tendens att hitta varandra i slutändan. Jag är systemutvecklare och ser att mer och mer av det arbete som jag ska göra förflyttas till så kallade låglöneländer men inte har jag, ej eller vill jag ha, någon industri som slåss med tveksamma metoder för att förhindra den utvecklingen. Jag måste helt enkelt anpassa mig till verkligheten och försöka hitta nya sätt att förtjäna min lön, varför ska inte detsamma gälla för alla?
Tomas

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman