Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Överväger utträde efter skvallertidningen Kollega

Jag är medlem i HTF sedan två år tillbaka, numera Unionen. Jag tyckte redan när förbundet bytte namn till Unionen, som klingar skrämmande likt Alliansen, att det inte kändes bra.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Sedan fick jag tidningen Kollega. Där låg han i hallen och tittade på mig med sin tomma motbjudande blick, Fräcka Fredrik. Först förstod jag inte vad det var för konstig "stureplanstidning" jag hade fått på posten och blev mest provocerad. Det var först efter ett tag när jag var på väg att kasta den som jag märkte att det var mitt fackförbunds nya tidning. Jag kan inte säga att det gjorde saken mindre provocerande, snarare tvärtom. Jag kunde bara inte förstå.

Trots att jag blev arg och bara ville kasta tidningen så tänkte jag att jag skulle ge den en chans och läsa artikeln först. Det är för mig helt oförklarligt varför denna självgoda, extremt nyliberala, ytliga människa skulle vara intressant för mig som medlem i Sveriges största fackförbund, men jag tänkte att det kunde vara en kritisk artikel.

Han är en av fackets största motståndare i Sverige. Efter den uppmärksammade blockaden mot salladsbaren som drevs utan kollektivavtal i Göteborg öppnar Fräcka Fredrik eller Ego Boy som han också kallas (kärt barn har många nam?) och driver under en kort tid salladsbar utan kollektivavtal på Stureplan, bara för att visa var han står i frågan får man uttrycket av. Precis som i fallet där han donerade pengar till Israels armé. Han vill avskaffa las och begränsa fackets utrymme.

Varför, frågar jag mig. Varför tror er redaktion att jag som medlem i facket skulle ha intresse av att läsa om denna människa? Han står för allt som jag avskyr och tar avstånd ifrån. På sida fyra i tidningen välkomnas jag till Kollega och får veta att en politisk provokatör som Fredrik Federley ökar läsvärdet i Kollega. Nej, säger jag bara. NEJ. Det gör han inte. Han får mig att spy. Det räcker inte att nyliberalismen har sköljt över detta land från alla håll och kanter det senaste året. De ändringar (läs försämringar) som bland annat Fräcka Fredrik och hans partikamrater och allianskamrater genomfört sedan de kom till makten och som lett till att flera medlemmar lämnat både a-kassa och fack är bedrövliga. Vill jag läsa om borgerliga politikers nyliberala åsikter kan jag läsa DN eller Svd. Är jag intresserad av hur mycket pengar de lägger på att köpa märkeskläder kan jag läsa vilken damtidning som helst eller kanske Café! Hade reportern åtminstone besvärat sig för att ställa denna självgoda Ego Boy mot väggen med någon fråga hade artikeln kanske möjligtvis kunnat vara lite mer läsvärd. Istället diskuteras om huruvida Fredrik Reinfeldt bör skaffa sig en älskarinna, om Ego Boys vikt, om att "QX inte har gjort något på honom än" samt om hur han bodde när det amerikanska utrikesdepartementet bjöd Fräcka Fredrik på en resa till USA.

Kollega är en kompis står det på er hemsida. Kollega är fackförbundet Unionens tidning. Den har visserligen en självständig ställning inom Unionen men allvarligt talat så är det motbjudande och rentav ett hån mot oss medlemmar att i det första exemplaret av denna nya tidning göra ett sex sidor långt inslag om denna ytliga nyliberala provokatör. Det står också på er hemsida att Kollega skall vara användbar, nyttig och väcka nyfikenhet. Jag kan inte på något sätt se hur denna artikel skulle kunna vara användbar eller nyttig för mig eller någon annan av Unionens medlemmar. Men jag kan säga att den väcker en viss nyfikenhet, den får mig att ställa mig frågan "Vems sida står ni på egentligen?" En facklig medlemstidning skall handla om arbetsmiljö, arbetsförhållanden, lön, facklig kamp och organisering i och utanför Sverige mm. Den får gärna lyfta fram och belysa politiker, även de som är aktiva motståndare till fackföreningar men då får det vara ett kritiskt reportage som belyser hur farligt detta är och vad detta kan leda till för oss vanliga medborgare i praktiken.

Unionen är medlemmarna och medlemmarna är Unionen, står det på Unionens hemsida. Men efter denna artikel vet jag tyvärr inte om jag vill vara en del av Unionen längre. Jag funderar väldigt allvarligt på utträde.

Maria Haskas.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman