Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Nu är tiden inne för S!

Kriskommission i all ära men om inte socialdemokraterna ska riskera att självdö som politiskt parti måste de reorganiseras från botten till toppen.
Åsa Frisk Publicerad

Det ständigt återkommande tjatet om att partiet inte varit nog tydliga i sin politik måste upphöra, eftersom det underförstått är att säga att det är väljarna och inte partiet som gjort fel. I stället krävs en öppen och ödmjuk framtoning i partiets möte med väljarna. Partiledningen är tudelad, i en vänsterfalang och en högerfalang, och troligtvis kommer även kongressen i mars att vara tudelad, om inte än mer splittrad. Att enas kring en politisk linje, eller ens en partiledare, känns som en omöjlig uppgift med så kort varsel. En genomlysning av partiet centralt, regionalt och lokalt kräver tid och eftertanke. Vem har kraften och kunskapen för att åstadkomma något sådant?

En sak är att säga vad partiet vill, en helt annan att genomföra politiken. Därför kan Mona Sahlins avgång så här i efterhand tyckas vara meningslös och dessutom oklokt av en partiledare. Den inom partiet som både känner och har kunskap om vad som borde göras stiger helt sonika av jobbet. Känslan av hopplöshet kan förstås efter valnederlaget, men därifrån till att lämna sin post är steget långt. Mona Sahlins avhopp liknar allt mer Göran Perssons sorti från politiken. Kraven från partiledningen blev med tiden alltför betungande för partiledaren. Men, och det är just här som en stark partiledare utkristalliseras och inte låter sig bli överkörd. Hon borde ha stannat kvar och sett till att rätt åtgärder vidtogs inför en kommande partikongress. Nu överlåter hon till de interna krafterna inom partiet att själva kunna manövrera sig ur kniptången och slippa att själva behöva avgå. Hon hade heller inte partiledningens fulla förtroende att företräda en gemensam socialdemokratisk politik. Så innan S bestämmer inriktning och tar fram en bärande socialdemokratisk vision behöver partiet öppna och vända ut och in på sin historiska ryggsäck.

Vem kan möta sin framtid utan sin historia? Misstaget som socialdemokraterna kan göra i sin iver med att ändra politik är om de förnekar sin historia. Efter Tage Erlander och Olof Palme har den solidariska dimensionen i socialdemokratisk politik steg för steg nedmonterats. Ingvar Carlsson lyckades inte med bedriften att motstå kapitalets "lovsång". Det är nu som fack och deras företrädare åtnjuter gratifikationer i olika bonussystem så till den grad att såväl fack som parti tappar fotfästet i den gamla strävan att skapa ett folkhem för alla. Vad vill egentligen S och åt vilket håll bär det av? Är vägen fortsatt längre åt höger för att om möjligt efterlikna moderaterna. Medlemmarna flyr partiet eftersom det inte längre finns något som tilltalar den socialdemokratiske väljaren. En socialdemokrati som nedmonterar välfärden leder till vägs ände. Om inget görs kommer partiet sakta men säkert att erodera inifrån. Nu sker ett idealiserande från socialdemokraternas sida av de nya moderaterna. Om socialdemokraterna inte gör någonting eget så är det lika bra att S och M slås ihop, eftersom båda säger sig vara arbetarnas parti. Därför blir den uppenbara frågan om Sverige verkligen behöver två arbetarpartier.
//Patrik Wikström

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman