Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

När ska de göra skäl för maten?

Jag gillar surstömming (trots skåning) men är liksom övriga svenskar ingen storkonsument. När man nu hör att EU kan komma att förbjuda oss att äta denna delikata rätt tar man sig för pannan. Har de inget vettigt att göra?
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

 Nej hittills inte, om sanningen skall fram, har de knappast uträttat något som varit särskilt positivt för medborgarna inom EU. Inkonsekvensen i EU:s agerande blir alltmer uppenbar. Exemplen är många.
Man satsar tiotals miljarder som subventioner åt tobaksodlarna! Snuset får däremot inte säljas utanför Sverige!
I stället för att verka för småskaligt jord- och djurbruk, där varje stat så långt möjligt försöker bli självförsörjande. Tänk vilket lyft för miljön, med miljoner transporter mindre, prioriterar och subventionerar man jättelika djurfarmer med tusentals djur. Inte bara djuren blir sjuka utan också den mark där dessa farmer finns. Det tar inte många år förrän den är förgiftad pga av den koncentration av gödsel som blir följden.

I början av tvåtusentalet förklarade man att EU om fem år skulle bli en ekonomisk stormakt med nästan ingen arbetslöshet. I dag har vi facit! Över 23 miljoner arbetslösa därav en enorm ungdomsarbetslöshet. Dessutom är minst en tredjedel av medlemsstaterna på konkursens brant. Den s k stabilitetspakten har havererat. I denna är den gemensamma räntan en av orsakerna till att staterna inte kan sköta sin ekonomi. Förbudet att låna pengar till investeringar är ytterligare en orsak till eländet. Men hur kan det bli annat? EU har skapats och styrs av den ideologi som merendels varit förhärskande i Europa exkl Norden - den extrema högern. I dessa länder har man aldrig strävat efter - som i Norden - att skapa välfärdssamhällen. I stället har segregation varit målet. Arbetarnas rättigheter har hela tiden beskurits precis som det som nu händer. Genom borttagen kollektivavtalsrätt etc har har man fört arbetarna hundra år tillbaka. När skall det gå upp för medborgarna inte minst i Sverige och för socialdemokratiska politiker att EU inte är någon framtidslösning om vi strävar efter välfärd för alla Europas medborgare. Vi kan ju redan nu se hur välfärden i Sverige rustats ned den tid vi varit medlemmar i EU. EU-s politik är gårdagens högerpolitik som helt får genomsyra politiken i Unionen. Men varför skulle EU:s nomenklatura - som tilldelat sig själv enorma löner och privilegier - bry sig om det vanliga folkets nationalrätter och glädjeämnen vad gäller mat. Deras förmåner ger dem ju möjlighet att äta ostron och rysk kaviar så gott som varje dag om de så önskar. Jag trodde en gång att EU skulle arbeta med de stora och väsentliga frågorna men alla kan ju nu se att det blev tvärtom. Med den politik och den ideologi som i dag styr EU kommer medborgarna allt längre bort från vad vi kallar ett välfärdssamhälle. De kommer däremot att bli rikligt belönade med ett regelsystem som i detalj styr deras liv.
Olle Ljungbeck

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman